Satt före avspark mot Frankrike och funderade över om man rent av skulle kunna kalla svenska damlandslaget för överskattat.
Jag menar, när såg vi senast Peter Gerhardssons gäng göra en riktigt bra hel landskamp? Visst, en bra halvlek mot Brasilien före EM. Visst, 5–0 mot skraltigt motstånd (Portugal) i England. Visst, en och annan vass halvlek i övrigt.
Men annars?
Nja.
Sen tog det bara 23 sekunder innan Filippa Angeldahl spräckte nollan och det var som en första smäll rakt på käften på oss alla eventuella tvivlare. Ett välkommet besked när vi nu var en och annan som kände osäkerhet efter, trots semifinalplatsen, skakiga EM-äventyret i somras och halvdana insatsen mot Spaniens B-lag häromsistens.
Det blev 3–0 mot Frankrike och det var länge sedan jag såg Sverige så här bra.
Noggrannheten. Strukturen. Chansskapandet. Löpningarna. Presspelet.
Det var en insats väl värd högljudda applåder. Mycket skulle handla om att stänga till ytor för offensiva franska stjärnor och med utsökt positionsspel funkade det klockrent.
Frågan var hur farten från Delphine Cascarino & Co skulle hanteras och svaret måste bli:
Så här.
Då var det betydligt svårare att hänga med när Stina Blackstenius sprintade loss åt andra hållet.
Det kunde ha blivit mycket mer med en massa chanser mot decimerat och desillusionerat motstånd.
Jonna Andersson hade massor med spring i benen, låg bakom två mål och var kanon både framåt och bakåt. Gerhardsson behöver inte fundera länge innan han plitar ned Mjölbytjejens namn i startelvan framöver heller.