Ibland i det här yrket händer det att du får en idé, tänker efter en gång till och kommer på att ”äh, just det, det har jag ju redan skrivit om”.
Som det här.
I helgen börjar damallsvenskan och det vore ju synd att påstå att det har svämmat över av marknadsföring på sociala medier och andra ställen för att berätta vad som är på gång. Redan för ett år sedan skrev jag det här, men vissa saker tål att upprepas:
”Ska det krävas detektivarbete när damfotbollen fortsatt behöver öka intresset? Eller vill man inte ha någon uppmärksamhet? Om du går ut och frågar på stan – hur många vet ens om att det är premiär?”
Så kändes det då.
Så känns det nu.
Det är klart att klubbarna har ett ansvar, men där är bekymret ofta tunna organisationer och tuffa ekonomiska förutsättningar. Men uppenbarligen är det upp till klubbarna att lyckas, för från Svenska fotbollförbundet och intresseorganisationen EFD händer som vanligt inte mycket alls.
Det borde vara deras skyldighet att hjälpa till och jag vet att det gnisslas en del ute i klubbarna över att så lite görs. Ska den kommersiella utvecklingen fortsätta även här är det nödvändigt med större intresse och inte minst blir det viktigt att locka en delvis annan publik än den som annars går på fotboll.
Och syns du inte finns du inte.
Efter en till synes nästan evighetslång försäsong är det verkligen på tiden att det börjar nu. Mycket kan hända i sommar – blir exempelvis Cathinka Tandberg kvar i LInköping efter en ny succévår? – men jag tror att Häcken blir laget som får frysa med guldhattar på i höst.
LFC?
Med tunga tappen säger jag femma.
Men har gärna fel.