För några år sedan, jag tror att det var inför och under hemma-VM i Globen 2016, hade vi någon slags ishockeyskola i miniatyr med dåvarande LHC-tränaren Roger Melin. Ett avsnitt handlade om tacklingar och Melin sa:
”Jag tycker att det är överskattat. Du slösar mest en massa energi på att åka omkring och kasta dig i sargen. Tackla vill vi göra så lite som möjligt offensivt för att behålla farten hem. Ska du tackla ska du göra det på den defensiva delen av banan. Där kan det behövas.”
Nu roar jag mig (vi har alla våra böjelser) med att titta på tacklingsligan i SHL-hockeyn så här långt och det är Eddie Larsson i topp, närmast före Andrew Gordon och Hampus Larsson.
LHC-are alla tre.
Med även Robin Johansson bland de tio i serien som tacklar mest.
Nämnde det häromdagen för Bert Robertsson och LHC-coachen såg något förvånad ut.
– Vi vill spela intensivt och aggressivt, men att vi ska tackla så mycket är ingenting som vi pratat om. Då tror jag i så fall att det har mer med tabelläget att göra. Att många vill så mycket.
För att tydliggöra:
Att tackla tillhör sporten ishockey, det är klart att vi ska ha det. Det ska göra ont, det ska skrämma puckförande spelare så att han inte kan åka omkring och vifta med klubban och göra vad som faller honom in. Jag gillar också det momentet.
Och att de fula avarterna som leder till skador måste bort och att respekten fortsatt måste ökas behöver vi inte ens prata om.
Det är självklart.
Men.
En match i SHL är numera lika mycket en skridskotävling där du måste klara av att spela i den höga fart som krävs. Ishockeyn går allt fortare och mot att så mycket som möjligt få till ett flöde i spelet. I en del byten, med ojämna mellanrum och för vissa spelare, kan det så klart vara en väg framåt att sätta stopp, smälla på och visa vägen med fysiskt spel. Men jag tror inte att det får bli för mycket av det som slarvigt skulle kunna kallas för ”machohockey”.
Dels för att det faktiskt kan gå ut över spelet – farten, puckbehandlingen och förmågan att ta sig in på mål är viktigare detaljer – och dels för att det tar mycket kraft. Nu kan det lika gärna ha haft psykologiska orsaker, man ska inte underskatta det här med att vara mer rädda för att förlora än att våga vinna, men det såg faktiskt så ut för LHC mot Malmö senast.
Det kämpades och jobbades enormt hårt i två perioder, men i tredje perioden började bensinen ta slut. Med intensivt matchande blir det ännu viktigare att inte bara jobba hårt utan också jobba smart.
Det kan vara något för LHC att tänka på på vägen från botten.
En sak till: Leksand, Örebro och Oskarshamn. Det är en sällsynt viktig LHC-vecka. Nu behöver segrarna komma för att det inte ska bli riktigt oroligt.