Det skulle ha spelats sju matcher i SHL i torsdags. Det spelades – två. Av sju planerade matcher i helgen spelades tre. Så många lag är återigen drabbade av det förhatliga viruset, den sportsliga rättvisan är det inte mycket med och seriemakarna har ett smärre helvete att få ihop schemat.
Det skulle behövas en paus.
Två veckor eller nåt sånt.
Ingen vet om det räcker, eller ens om det blir bättre, men då skulle i alla fall ges en möjlighet att andas och tänka en gång till. Problemet är som bekant att det inte finns någon tid med tanke på stundande OS. Så vad göra? Tja, ställ in vårens VM – så att ligorna kan sträcka ut sina säsonger.
Peking-OS borde redan ha varit framflyttat till nästa år (eller överhuvudtaget inte gå i en kommunistdiktatur, men det kan vi ta en annan gång), men nu är det inte så och att ishockeyn skulle dra sig ur kommer naturligtvis inte att hända.
Däremot äger man beslutet om sitt eget VM.
Även om OS nu blir reservernas turnering är det större. VM är inte lika viktigt och går varje år.
Pengar pratar och att förbundet skulle ställa in sitt eget mästerskap är förstås också osannolikt. Jag inser det. Men frågan är värd att ställas och…ja, varför inte? Diverse junior-VM-turneringar och en del annat har redan stoppats och då kan man gott agera även här.
Det skulle göra allting så mycket enklare. För klubbar runt om i hela Europa, för det är ju inte bara i Sverige som pandemin slagit till med förnyad kraft och där de ansvariga för respektive liga sliter med det smått omöjliga för att få ihop det.
När beskedet kom om begränsad publik var det som om luften till rätt stora delar gick ur SHL-hockeyn.
Problemet?
Det är lik förbannat lika viktiga poäng att spela om.
Senast Brynäs var i Linköping kom det 8 065 åskådare, den högsta publiksiffran i Saab arena sedan februari 2020. Nu var det bara de närmast sörjande och de som betalt för säsongskort. Den nygamla verkligheten är här och vi får hoppas att den inte stannar för länge. Av så många skäl.
Den här gången drog LHC nitlotten i covidlotteriet. Parallellt med SM i ishockey avgörs SM i att undvika smittspridning. Det lag som smittas minst vinner ofta mest. Men inte alltid. Nu vände LHC 1–3 till 4–3 och det måste ha varit två poäng som kändes som tre.
Utöver det märkliga faktum att det samtidigt kan vara fullknökat i diverse köpcentrum är det så klart inget att säga om att idrotten får och ska ta sitt ansvar när alla inom vården tvingats till ett hästjobb med alldeles för lite betalt i snart två år.
All respekt för det.
Verkligen.
Men det gör det ju inte mindre trist. När publiken kom tillbaka igen i höstas blev det nästan som en annan sport. Därför är det också lätt att luras in i fällan att inte matcherna betyder lika mycket. Men det gör de, oavsett om där är 12 000 åskådare eller en man med hund.