Videon är inte längre tillgänglig
Visst, det såg stundtals ganska dassigt ut mot Växjö, men jag tycker ändå att vi på riktigt kan slå fast – efter 52 grundserieomgångar och 3 slutspelsmatcher – att det här LHC-laget är på riktigt.
Borta är den strikta, fyrkantiga och bekväma Johan Hemlin-auran som präglat laget och omklädningsrummet det senaste decenniet. Nu är de mod, fart och karaktär som kännetecknar laget. För det allra mesta.
Det är en otrolig utveckling på bara något år.
Och på läktarna vill man inte vara sämre. Just nu sker en reinkarnation på ståplats mitt framför våra ögon. White Lions, som lidit av en identitetskris sen man lämnade Stångebrohallen (med enstaka matchers undantag), verkar nu ha funnit sig själva igen.
En genuinare stämning än den som rådde när Captain Jacks Army spelade LHC-hymnen ”Drömmar som gror vid Stångebro” har jag aldrig upplevt i Linköping. Mot slutet av sången flippade klacken ur, sjöng allt vad man hade och drev på så till och med den stelaste sittplatsbesökaren satt med nackhår rätt upp i taket. Det var inte planerat. Det var spontant. Det var äkta.
Jag älskade det.
Otrolig utveckling, där också.
Låt nu för guds skull Captain Jacks Army spela live inför varje hemmamatch i slutspelet. Men varför ha den här hymnen och stämningen när spelarna fortfarande sitter i omklädningsrummet? Dra igång hymnen som spelarintro. Så att spelarna när låten är slut står uppställda vid blålinjen och får insupa stämningen.
Det skulle mycket väl kunna bli guld värt.