Tre Kronor är världsmästare för tionde gången. Jag undrar om inte det här guldet tar sig in på topplistan?
Det må hända att någon tycker jag tar ifrån tårna nu, men jag gör det med eftertanke.
Jag rankar detta guld som det största VM-guldet sen Tre Kronor spelade Sovjet-hockey mot Sovjet, 1987.
Visst, Sverige stannar inte på samma sätt över ett VM-guld längre, men det beror mer på tiden vi lever i än den sportsliga prestationen.
Efter 1987-guldet har jag sett Tre Kronor vinna VM-guld efter att ha slagit ett Sovjet i fritt fall i sista finalspelsrundan, 1991 – därefter har det blivit finalvinster mot Finland (92, 98), Tjeckien (2006) och Schweiz (2013).
Semifinaler och kvartar i all ära, men att finalslå en toppnation - Kanada eller Ryssland - är det som saknats för att göra guldsamlingen legitim och fri från ifrågasättande. Nu går det inte lägre att, som ryss och kanadensare, komma dragandes med att Sverige bara vinner VM när de möter Finland.
I årets VM-final fick jag se ett Tre Kronor som inte spelade som Tre Kronor brukar när de möter Kanada i finaler. Den moderna svenska modellen, en hybrid mellan det ryska finliret och den kanadensiska fartfyllda brunkarhockeyn, var fulländad.
Kanada spelade precis så intensivt som laget brukar göra när en mästerskapsbuckla står uppställd på ett podie utanför plexiglaset. Skillnaden var att Tre Kronor den här gången svarade med att inte vika ner sig (som de brukar mot Kanada), inte bli stressade eller nervösa. Istället satte man hårt mot hårt, fart mot fart och hade tålamod. 1-0 i slutet av andra perioden av Victor Hedman blev en första belöning för slitet. 1–1 genom Ryan O'Reilly i tredje perioden såg ut att svänga över den psykologiska pendeln till Kanada – men Sverige fortsatte imponera på mig, visade både styrka, kyla och moral. Höll undan trots en sällsynt onödig utvisning för sex man på isen i slutskedet av ordinarie tid.
Förlängningen följde. Straffar likaså. Och den svenska idrottshistorieboken fick ett nytt kapitel skrivet. Av Nicklas Bäckström. Av Oliver Ekman Larsson (med en straff som var en uppdaterad version av Magnus Svenssons straff i Lillehammar, 94).
Men mest av allt – av Henrik Lundqvist.