De röda siffrorna som lyst i bokföringen senaste åren verkar fortfarande inte vara under kontroll, trots tidigare varsel, billigare spelartrupp och bra tilltagna medlemsavgifter på ungdomssidan. Publiken har delvis kommit tillbaka, så allt talade egentligen för att siffrorna skulle se skapliga ut i år, trots kvartsfinaluttåget. Även klubbdirektören Anders Mäki insinuerade det i en artikel i Corren för bara ett par veckor sen.
Men så kom den här bomben, som kollega Per Bergsten skriver om idag, om att man återigen varslar personal. Jag gillar inte ordet ”varsla”. Det är ett bomullsinlindat ord. Kalla det vad det är istället: LHC sparkar personal. Man har inte råd att ha kvar dem. Alla vet att varsel är sista utvägen i trängda lägen. LHC har nu gått igenom två på bara något år.
Likaså bolagisering – också det brukar ses som en "sista utväg", att gripa ett sista halmstrå.
Nu är det två ikoner som lämnar. Johan Bülow headhuntades av LHC för ungefär ett år sen för att ta över som marknadschef. Han har redan fått besked att han får sparken.
Den största LHC:aren av dem alla, Magnus Johansson, lämnar ”frivilligt”.
Plus ytterligare någon eller några.
Visst har jag hört att det gnällts över att marknadssidan inte gått så bra som man hoppats med Johan Bülow vid rodret. Kanske skulle det kunna vara den egentliga förklaringen, snarare än ekonomiskt? Men det är nog bara rent önsketänkande för supportrar som helst inte vill tänka på att LHC-skeppet tagit in rejält med vatten senaste åren. Och det verkar inte ta slut, trots många åtgärder.
Nej, det här ser inte alls bra ut, LHC. När man tvingas göra sig av med två ikoner, två ambassadörer för klubben, då kan man egentligen bara dra ett enda rimligt antagande, om än förenklad: Cluben har inga pengar.
Nu vill vi ha korten på bordet Anders Mäki, Christer Mård – och framförallt från LHC-styrelsen som inte verkar kunna finna lösningar till problemen.
Utan kort på borden öppnar ni för spekulation. Det gynnar ingen, allra minst LHC och dess medlemmar.