För det första: även segrar i skräpmatcher ger tre poäng och Sverige slog efter sent avgörande Schweiz med 2–1 och tog ett steg närmare kvartsfinal i EM-fotbollen.
Bra där.
Eller hur man nu ska uttrycka det.
Därmed har vi också skrivit det som var positivt med den här kvällen på charmiga Bramall lane i Sheffield.
Mycket kan förstås fortfarande bli mycket bättre, men utan kraftig skärpning är det bara att glömma blågult guldfirande efter EM-finalen på Wembley om några veckor. För det måste hittas tillbaka till spelidé, skärpa och självförtroende.
Som det såg ut nu:
Kvartsfinal? Ja.
Semifinal? Nja.
Final? Nej.
Sverige gick in i turneringen som självutnämnd guldfavorit att vinna ”the whole shit”, som en gammal förbundskapten uttryckte det i något annat sammanhang. ”Galenskap är att göra samma sak om igen och förvänta sig olika resultat”, sa en annan filosofisk man (Albert Einstein) och därför gillade jag den mer kaxiga attityden.
Men då gäller också att leverera.
Frågar du så kallad expertis på området är det en trend som är tydligare än allt annat med den moderna fotbollen.
Att det blir mer och mer av höghastighetsfotboll, att tempot skruvas upp med och utan boll och att snabbheten blir en allt viktigare faktor. Vi har sett det på Frankrike, Tyskland och England som svept kompetenta lag av banan i detta mästerskap. Om vi sett något av det i Sverige så här långt?
Inte mycket alls.
Med tanke på att det skulle jagas både seger och mål mot Schweiz fanns en förhoppning om taktiken "fullt ös framåt, håll koll bakåt", men det var för omständligt och feltajmat, för nervigt och för mycket på chans. Det passade förstås ett sargat motstånd perfekt. Det allra största bekymret: det svaga passningsspelet.
Motorn på mitten, Caroline Seger, är mycket, men snabb är hon inte och möjligt att det är en del av förklaringen när det inte blir raskt och rakt nog.
Schweiz har varit hårt drabbat av magsjuka, höll på att förlora mot Portugal och fick storstryk av England och Tyskland inför EM. Mot det motståndet kunde Sverige till slut inte undgå att vinna. Själv satt jag länge på läktaren och undrade om det inte varit något utbrott i svensklägret också.
Det såg så ut.
Fridolina Rolfö sprang in med 1–0 och då skulle det väl ändå bli bättre? Nja. 1–1 kom per omgående efter taffligt målvakts- och försvarsingripande och så var det ungefär lika dåligt igen. Visst, med inhoppare som bröt mönstret blev det fler möjligheter i andra halvlek och med knappa tio minuter kvar kom segermålet av Hanna Bennison.
Alltid något.