På en av LHC-träningarna i veckan hamnade jag intill sportchefen Peter Jakobsson.
– Alla spelare med. Inte en skada. Inte så ofta det händer, sa jag.
– Nej, det är kanon. Peppar, peppar, sa Jakobsson och slog i varenda träbit som han kom åt.
Sen gick det något dygn och så kom beskedet att Oscar Fantenberg skadat tummen och blir borta i sex veckor och över seriestart. Backstjärnan. Lagkaptenen. Just han av alla människor. Så typiskt. Jag skulle säga att det var bland det värsta som kunde hända för LHC. Bara frånvaro på målvakten Marcus Högberg hade varit värre.
Visst, det är klart att det hade varit väldigt mycket sämre om det hänt i oktober eller februari, men det är en blytung smäll. 31-åringen hade just utsetts till kapten för att leda det lag som nu ska byggas och är i skriande behov av en försäsong som också innehåller en eller annan seger.
Skador hör till, är en del av den här världen och du måste ha en tillräckligt stark trupp för att klara det också. Jag vet allt det där. Men ändå. Just som det ska hittas ett sätt att spela och just som det ska kommas igång med matchandet. Då går nyckelspelaren sönder. Så typiskt.
Ska man leta något positivt kan det så klart vara bra att oprövade backar som Arvid Aronsson och Jonathan Myrenberg ges mer speltid för att komma in i det som väntar och att kraven på övriga ökar. För att fylla upp på träningarna antar jag att Stanley cup-finalisten Gustav Forsling får rycka in och det är ju ingen dålig ersättare.
Å andra sidan: att ersätta Oscar Fantenberg låter sig helt enkelt inte göras.