Åtvidaberg hade förlorat två raka matcher och knappt ens varit nära att göra mål under 180 minuter (plus tillägg). Samtidigt hade Athletic United gått som tåget, bara förlorat en match och släppt in fyra mål på åtta matcher. Upplagt för bortaseger på Kopparvallen? Nja, med idrottens ofta omvända logik blev det förstås tvärtom.
ÅFF svarade för säsongens bästa insats, såg stundtals ut som Barcelona med sitt bolltrillande (nja, det var att ta i, men ni förstår vad jag menar) och allt som blivit fel på sistone blev rätt nu. Det var 90 minuter med raskare och rakare fotboll som gav hopp och en boost för ett möjligen något sargat självförtroende.
Den stora skillnaden symboliserades bäst av Shkodran Maholli som fullständigt blåste bort i Södertälje häromsistens och nu knappt gjorde ett fel. Men det var många som var bra. Inte minst Ammar Ahmed, som fullständigt dominerade på mittfältet, och offensiva talangerna Mahmoud Eid och Simon Marklund, som båda spelar i högre sammanhang om några år. Jag lovar.
Så kan det gå i superettan som är lika jämn och oförutsägbar som vanligt. Efter måndagsvinsten har ÅFF nu bara fyra poäng upp till allsvensk kvalplats – men också lika lite ned för att tvingas att kvala sig kvar. Välkomna till verkligheten. Välkomna till näst högsta serien.
Säsongens självmål har annars ÅFF-styrelsen redan svarat för.
Mattias Persson är säkert en alldeles utmärkt klubbchef, så det handlar absolut inte om det. Men att först anställa Lars Wilhelmson som klubbchef, ge honom sparken efter ett par månader och sedan inte långt efter presentera en ny person på samma tjänst med orden ”en klubbchef som har kompetens och vilja, som förstår ÅFF och som brinner för att vidareutveckla verksamhetens alla delar varje dag.”
Det är möjligt att jag är överdrivet känslig, men jag tycker verkligen inte att det känns något vidare.
