Lika bra att ta det direkt: jag gillade mycket med LHC-starten i Örebro. Aggressivt och spelförande. Det vill säga fram till första hemmamålet. Alla visste att det gällde att se upp med kedjan med Patrik Karlkvist, Kalle Kossila och Patrick Puistola, men vad hjälpte det?
Inte ett dugg.
Jösses så skicklig. Jösses så effektiv.
Stundtals rena rama CCCP-takterna.
Örebros förstakedja är så bra att det nästan blir larvigt.
Nu gjorde Kalle Kossila 1–0, spelade fram Filip Berglund till 2–0 och vispade in 3–0 så att Klas Östman & Co kände sig tvingade att byta målvakt. Samtidigt som hemmapubliken jublade över ett tippat bottenlag som med den här formen och självförtroendet faktiskt nå hur långt som helst satt jag och funderade över att Örebro har många saker som LHC drömmer om.
Stjärnor som tillsammans med ett gäng habila hockeyarbetare ständigt levererar. Nyförvärv som tar ledande roller. Stabil defensiv kväll efter kväll. En jämnhet och konsekvens i sättet att spela. En målvakt som står på huvudet (om nu målvakter kan göra det). Ett självförtroende som du bara får av att vinna. Örebro är banne mig i toppen för att stanna.
Var LHC hamnar till slut känns betydligt mer ovisst, men för att det här ska ha en chans att lyfta räcker inte att någon gång ibland vinna två matcher på raken. Tre i rad har det inte blivit sedan årsskiftet.
Dessutom: bara sju poäng av 30 möjliga på bortaplan.
En enda seger vid full tid.
Det kommer du inte långt med.
Till våren går kontrakten ut för bland andra Broc Little, Patrick Russell, Henrik Törnqvist, Remi Elie och Lance Bouma.
Hur många av dem som kommer att förlängas?
Inte så många.
Tror jag.
Mest av allt för att LHC behöver mer av spelare i 20–25-årsåldern som är på väg uppåt, som brinner för att ta sig vidare till ännu större sammanhang och som inte på samma sätt faktiskt närmar sig slutet av karriärerna i Linköping. Jag är säker på att det kommer att vara en faktor som tas hänsyn till när truppen ska byggas om till nästa höst.
Jag hävdar ju bestämt att det i grunden inte spelar någon roll om du är 18 eller 42. Spelar gör du för att du är bra – inte för att du är ung eller gammal. Men det allra bästa är yngre spelare kommer in, bidrar med ungdomlig entusiasm och tillsammans med ett mer rutinerat manskap gör så att det lyfter.
Det kan ge ännu mer dynamik och ännu mer kraft.
Så fort det går dåligt så kommer surret igång om att ”nej, nu måste det minsann satsas yngre, det är alldeles för många som inte kämpar, men plocka upp ett antal spelare till från juniorlaget så ska ni se att det blir skillnad”.
Struntsnack.
Stämmer inte alls.
Men nu hamnar medelåldern på forwardssidan runt 30-strecket och är den högsta på länge. Så länge drivkraften finns där ska jag inte säga att det nödvändigtvis är ett bekymmer – i tuffa matcher med mycket på spel kan det rent av vara en fördel – men jag tror ju verkligen att det finns en poäng med fler spelare som verkligen kan lyfta sig och bli ännu bättre. Ingen kan komma från att risken för minskad slagkraft ofta ökar något med åren.
Där har LHC onekligen något att fundera över – och ha i åtanke när truppen ska spetsas till och generationsväxlingar klaras av för de närmaste åren.