LÄS MER: Så var matchen - minut för minut.
Det var en vacker dag i Gävle. Men för alla med sympatier för Linköpings HC blev det en jävla kväll. Strax före klockan halv tio tog säsongen slut. Medan Brynäs spelar vidare om SM-medaljerna spelar inte LHC förrän i höst.
Ännu en bitter slutspelssorti, ännu ett års väntan innan chansen på guld finns igen.
Det gör ont när drömmar dör, men LHC har bara sig själva att skylla.
Ända sedan Jesper Jensen satte 0–1 efter 27 sekunder av första kvartsfinalen har det känts som om Brynäs dikterat villkoren och varit det något bättre laget. Den smärtsamma sanningen är att inte tabellfyran var värt mer.
Hur många har spelat sin bästa hockey för säsongen i slutspelet?
Ja, inte är det många.
Marcus Högberg har varit bra i målet. Niklas Persson stark fram till match sex. Eddie Larsson stabil genom hela säsongen. Anton Karlsson, Emil Sylvegård och Vilmos Gallo har gjort vad man kan begära de senaste veckorna.
Men i övrigt?
Nja.
Nu var det en lovande start, men en rent bedrövlig andra period och spel med huvudet under armen. LHC gav naiviteten ett ansikte och gjorde så många misstag att hälften vore alarmerande. Det gäller alla. Tusentals supportrar satt som på nålar vid teve, radio och webb (en busslast var i Gävle), men när det gällde som mest kom LHC in vekare än någonsin tidigare den här säsongen, släppte initiativet som vore det något riktigt otäckt och gav hemmalaget all önskvärd hjälp.
Fyra mål i baken.
På en period.
Det var pinsamt att se.
Efter 0–1 var det som om allt bara tvärdog och man kan fråga sig vad det säger om psyket? Och vart tog karaktären vägen?
Nu ska man akta sig för att ta till överord. LHC är vare sig sportsligt eller ekonomiskt i ett läge där man kan kräva final eller guld. Men så klart är det ett misslyckande och en större missräkning än mot Växjö i fjol.
Ut i kvartsfinal två år i rad.
Fyra vinster på de tolv senaste slutspelsmatcherna.
Det duger inte och är inte heller i närheten av den egna målsättningen.
Jag minns att Roger Melin, förre tränaren, för några år sedan, efter en av femtielva semifinalförluster mot Skellefteå sa något om att ”man kan snacka om att vi är bland Sveriges fyra bästa lag, men så är det inte. För att vara med och slåss om SM-guld kan vi inte komma nia i serien.”
Nu känns det som tvärtom.
Om ni förstår, vad jag menar.
Efter den taffliga starten har LHC mestadels varit riktigt bra, men inte levt upp till förväntningarna när det gällt som mest. När defensiven, med undantag för match ett och sex, har slipats till har det gått ut över offensiven som varit alldeles för blek. LHC har inte hittat den nödvändiga balansen och där har naturligtvis Dan Tangnes och övriga tränare ett stort ansvar. Men jag kommer inte från känslan att det i mer än något annat handlar om att för många spelare inte gjort det de ska och förväntats att göra.
Varför är det så att stjärnor drabbas av kollektiv formsvacka när det spetsas till?
Det tål att tänkas på och analyseras noga, för det är inte första gången det händer.
Brynäs bästa spelare har varit bättre än LHC:s bästa. Det var väldigt typiskt på tisdagen. Transatlanter som Daniel Paille och Kevin Clark gjorde mål och visade vägen, medan Broc Little, Andrew Gordon och bröderna Olimb ständigt fastnat i den tyngre trafiken. Garrett Roe blev tidigt skadad och har knappt varit med.
Betydelsen av att pådrivaren Sebastian Karlsson försvann redan i första matchen ska inte heller underskattas. Den typen av spelare vars betydelse märks som allra mest när de inte är med.
Nu börjar nästa viktiga arbete. Truppen för nästa säsong ska formas och nu måste hittas en mer framkomlig väg som håller längre. Hockeyn utvecklas ständigt, det går fortare och fortare, och Fredrik Emvall, general managern, står med det tunga ansvaret att bygga ett lag som står sig bättre.
Det finns inget utrymme att misslyckas.
Brynäs till semifinal för bara andra gången på 2000-talet.
Och ingen kan säga annat än att bästa laget vann.
LÄS MER: Säsongen är slut - nu kan de lämna LHC.