Med bultande hjärta parat med nödvändig kyla, med tuffa tacklingar och skön kreativitet, agerade Peter Gerhardssons landslag festförstörare, slog Australien i bronsmatchen och tog femte VM-medaljen någonsin.
Visst, det har blivit silver tidigare, men det här är den tyngsta.
Damfotbollen har blivit så mycket bredare och så mycket bättre. Konkurrensen har vässats och bara att det på vägen fram till prispallen blev segrar mot världsmästaren USA, mot Japan som dessförinnan varit turneringens bästa lag och mot värdnationen Australien bär bragdstämpel.
Damfotbollståget rullar i allt snabbare takt, men Sverige är fortfarande med och till och med där framme.
Häftigt.
Det var centimeter från att åka mot USA, det var minuter från att ta sig hela vägen till final – men det blev brons och det är sannerligen inte illa. Man kan säga att sådana här matcher saknar betydelse, men såg ni de sprakande duellerna mellan Kosovare Asllani och Kathrina Gorry nu?
Saknar betydelse?
Knappast, va.
Jag älskade adrenalinet och hur ovannämnda Asllani gjorde sin bästa match, visade vägen och stod upp för sig själv och för laget. Stina Blackstenius gjorde inget mål, men fixade en billig (?) straff till första målet och spelade fram till det andra. Snacka om att spara det bästa till sist. För att inte tala om Fridolina Rolfö (som dessutom gjorde mål). Eller Elin Rubenson och Filippa Angeldahl som varit bättre än vad de allra flesta kunde drömma om.
Att på det sättet komma tillbaka efter den monumentala besvikelsen var vansinnigt starkt.
Med den skenande utvecklingen har konkurrensen aldrig tidigare varit på den här nivån.
Man kan prata omVM-silvret i USA 2003 och det stora genombrottet för Ljungberg, Svensson, Öqvist och alla andra. Man kan prata om OS-silvret i Brasilien 2016 när vi parkerade bussen utanför straffområdet i Rio och vann på straffar. Man kan prata om EM-guldet i England 1984 när finalen avgjordes i bäst av två matcher och Pia Sundhage satte avgörande straffen på en leråker inför inte många åskådare i Luton.
Men det här är större.
Det här är störst.
En sak till: jag har tänkt på det några gånger under det här mästerskapet när jag sett de bästa matcherna. Det jämförs alldeles för ofta, men efteråt har det slagit mig att jag överhuvudtaget aldrig ens tänkt tanken om det är damer eller herrar som spelar.
Har ni?