Det var tidigt 80-tal, jag var elva år, och mitt favoritlag LHC hade runnit igenom division 2-serien som seriesegrare.
Äntligen skulle det bli division 1, kvalserien skulle självklart gå lika lätt den.
Så blev det inte.
LHC slutade sist i kvalet och det dröjde många år innan det blev division 1.
I andras ögon var LHC ett loserlag hela min uppväxt.
Inte i mina.
Jag älskade LHC, jag älskade division 2, nästan hela 80-talet tillbringade klubben där i dåvarande tredjedivisionen, jag älskade derbyna mot Mjölby, Tranås och Nyköping, och jag älskade klubbens superkedja med Peter Lindgren, Mats Andersson och Håkan ”Hacke” Carlsson.
Nivån spelade ingen roll, det viktiga var klubben.
Elitserien var som en annan värld, jag tror knappt någon av oss som hängde i Stångebrohallen på den tiden ens fantiserade om att LHC skulle spela där.
Jag tänker ofta på det när jag nu för tiden för LHC-supportrar säga ”i år måste det bli SM-guld”, hur snabbt kraven ändras, hur lätt det är att bli bortskämd.
LHC har gjort en otrolig resa.
Bara Växjö Lakers har gjort det bättre i modern tid, då klubben nystartade efter en konkurs i mitten på 90-talet och knappt 20 år senare stod som svenska mästare 2015.
LHC är redan tia i högsta seriens maratontabell (elitserien och SHL) och har nu på sina 17 säsonger där passerat klassiker som AIK och SSK och är med stormsteg på väg ikapp även Leksand.
Det fascinerande med den maratontabellen, för hockeyns högsta serie 1975-2017, är att den bara innehåller 24 lag.
Så svårt är det att göra det LHC och Växjö har gjort, att nå toppen och stanna kvar där.
Jag menar inte att LHC och dess supportrar ska ha några andra mål än guld, där klubben befinner sig idag vore det korkat att ha något annat, men när det gäller missnöjet varje vår, när det där guldet uteblir, så tycker jag det vore bra med en gnutta kontakt med historien.
I klubbar som Färjestad och Brynäs, med nio respektive sex SM-guld och 42 raka säsonger i elitserien och SHL, förstår jag om guldkraven finns varje år och om kvartsfinal anses som ett misslyckande.
Men LHC är inte där än. LHC är inte Brynäs och Färjestad.
För många av oss som stod där i Stångebrohallen på 80-talet, vi som de första division 1-säsongerna var nöjda bara LHC höll siffrorna nere mot Vita Hästen, så är det häftigt nog att klubben nu gör sin 16:e raka säsong i högsta serien, det är därför många firar segrarna mot historiska giganter som Frölunda, Färjestad och Djurgården som vore det SM-guld.
För det är ju så, en del av oss saknar, på något skruvat sätt, de där mörka onsdagskvällarna i Stånkan, tiden då Åker, Spaif, Trångsund och Nynäshamn var motståndare och pausens grillad med pommes var det godaste vi åt på hela veckan.
Utan nostalgin vore idrotten inget.
Och när det gäller det där guldet, det som många kräver och andra knappt vågar prata om, känner jag bara en sak.
Plötsligt händer det.