Mötet med Daniel Rahimi efter förlusten mot Skellefteå fick mig att inse hur mycket jag längtar efter slutspelet som inleds den 12 mars.
Hans mörka ögon sa allt. De berättade precis hur mycket han hatade att förlora mot just Skellefteå, hur de gul-svarta blivit ett spöke för LHC efter två raka förluster i slutspel och respass även i CHL i höstas.
Jag tror inte det finns något lag i serien som LHC-spelarna vill besegra mer än Skellefteå just nu.
Därför svider en förlust extra mycket, även om den sker i omgång 37.
Matcher i det här stadiet av serien kan annars tendera att bli intetsägande, ett stopp att passera på vägen till slutspel. Då blir sporten något helt annat. Med matcher varannan dag, där varje mål genererar helt andra känslor, där allt ställs på sin spets och det handlar om att vinna eller försvinna.
En liten, liten försmak av det fick vi i Saab Arena i lördags. Under de första 12–14 minuterna spelade LHC med väldigt hög fart, med tacklingar överallt och med hög press över hela isen som tryckte ner Skellefteå i deras egen zon.
Jag minns mest ett byte där just Daniel Rahimi delade ut två stenhårda tacklingar inom några sekunder, smällar som hördes ända upp till oss på pressläktaren och som rev ner applåder. Sånt kommer vi få se ännu mer av när lunken är över.
Tänk om man kunde vrida fram klockan.