17 februari. 1–1 mot ett överraskande bra Helsingborg. Vi gör alla bäst i att låta sågen stå oanvänd.
Det är inte rättvist att se på tävlingsstarten med de mest kritiska ögonen men med det skrivet – inte var det här vad vi hade väntat oss?
Visst hade vi alla trott på ett mer självklart IFK Norrköping och inte ett trevande osammanhängande lag som schabblade med uppspelen, tappade boll lättvindigt och inte fick igång en offensiv värd namnet någon gång egentligen?
Poängen sminkar över en del av insatsen, "Peking" inledde cupen med kryss hemma mot Örgryte i fjol och gick sedan hela vägen till final, men 2018 har ribban skickats upp på en höjd där Simon Thern ska dansa fotboll med sitt spelsinne och distribuera bollar med känsla.
Där trion Holmberg, Larsson och Moberg Karlsson ska virvla runt, skapa, avsluta och hota.
Där passningssäkra backfötter ska smeka igång med träffsäkerhet nerifrån.
Mot Helsingborg fick vi....ingenting.
IFK Norrköping sökte och försökte men fastnade i ett smart spelande Helsingborg som hade gjort läxan.
En hög press såg till att IFK inte fick igång något av vad de vill.
Kalle Holmberg prickade Moberg Karlssons avslutsförsök i ribban men det var Helsingborg-dödaren (3–2-urladdningen 2015 är en dust som kommer leva kvar länge) Andreas Johansson som blev blodig snokräddare.
Han, Andreas Johansson, och Jens Gustafsson försökte inte släta över en medioker lördagsinsats.
IFK-managern var snarare sammanbiten än nöjd över poängen.
Hyllade moralen och att hans mannar aldrig slutade jobba men ändrade tonläge när prestationen kom på tal.
Så här långt är det en vinter där det inte flyter.
Där det inte lossnar.
Under en längre period i andra halvlek när IFK jagade kvittering fastnade ögonen på Linus Wahlqvist och Gudmundur Thórarinsson på respektive kant.
En mittback i grunden som blev ytterback och nu wingback.
Och en central mittfältare som skeppats ut på en kant för få speltid när alternativen (Thern och Smith) anses bättre.
Det känns inte optimalt.
Wahlqvist och Thórarinsson slår inte sina spelare. De har inte den explosiviteten. Smartheten, ja men inte förmågan att vinna den viktiga man-mot-man-kampen genom att utmana.
Alexander Jakobsen har den förmågan. Ian Smith likaså av det lilla jag sett.
Simon Skrabb har kapacitet att vara en jobbig jäkel att möta. Det finns andra alternativ och jag är inte övertygad att herrar Wahlqvist/Thórarinsson är stormförtjusta i att tvingas säkerhetsspela på en position där det handlar om att ta risker.