Ola Persson, som vi ofta kallar "världsbacken" på pressläktaren efter att han kallats det i IFK:s matchprogram någon säsong på 1990-talet, träffade jag på simträning i somras. Simningen är hans nya passion. Det är sällan Ola, som var en skicklig libero många år i IFK, syns i bandysammanhang nuförtiden.
Men i samband med krocken på Sävstaås i onsdags, när IFK:s Anders Persson tacklade Oskar Westh och för det blev rekordlångt avstängd i fem matcher, så har Ola Persson vaknat till. I ett flertal mejl till mig har han spontant gått till försvar för alla Sveriges försvarsspelare i bandy, nu som då. Persson menar att bandyförbundet och dess utbildningsverksamhet och i förlängningen landets tränare, har ett ansvar för hur både match och träning bedrivs. För att göra sporten säker och för att undvika otäcka krockar och skador.
Persson skriver: "De lägger upp övningar enbart som gynnar offensiven, bättre skridskoåkare och bättre skyttar. Man kan likna det vid hur man bedrev F1 på 1970-talet då allt handlade om att få bilarna att gå så fort som möjligt utan att tänka på säkerheten. Lika i bandyn. Spelarna ska åka fortare och fortare, men ingen tänker på säkerheten som i detta fall är försvarsspelaren. Jag kan säga att under alla dessa år jag spelade bandy så var det aldrig någon som visade mig hur man skulle tacklas. Nej, man åker skridskor i hög fart och avslutar med skott på mål, sen är det ingen som förstår något när dessa skador uppstår. Man blir bra på det man tränar på."
Den här lördagen på K bygg arena var det en klassisk match som det bjöds på. IFK-VSK har varit en tradition som toppmöten, framför allt förr. Men ändå pratade alla både före och efter match om Anders Perssons tackling och efterspelet till den. Persson satt bredvid mig på pressläktaren, men ville inte kommentera domen alls. Tränaren Mattias Sjöholm sade tydligt att han inte ville kommentera, och vi pratade bara i allmänna ordalag om fart och säkerhet i spelet. Klubbchefen Pär Beckne sade att hans åsikt i IFK:s kommande agerande i frågan var klart, men att han inte ensam bestämmer hur klubben ska göra.
Min upplevelse kring IFK-VSK präglades helt av veckans tacklingsdebatt. Det var som att se speedway igen efter en svår krasch i omgången före. Man ryggade undan för nya eventuella trafikolyckor.
Kanske var det en sådan prägel på spelarna också, för det var en snäll match utan någon elak eller desperat poängkamp. Lite avmätt, en stämning som coronapandemin också bäddar för när inga lag åker ur och när matcher skjuts upp lite då och då. Kamp blev det, fast inte så allvarlig sådan.
VSK-tränaren Johan Ganebro sade efter VSK:s 2-1-seger: "Vi hade förväntat oss en tuff och tät kamp och det blir precis så. Vi krigar oss till poängen, med hårt kollektivt jobb."
IFK:s bakläxa får återigen bli skärpan i avslutningarna, och det svaga hörnskyttet. Det måste bli bättre. Krigarmatcher avgörs ofta på fasta situationer. IFK-laget såg dock ingen komplimang i att lag efter lag, slutspelskandidater, backar hem mot IFK. Det är inte av respekt för IFK:s spel, utan i vetskap om svårspelad is.
William Lövstedt, förre IFK-spelaren som nu spelar i Tillbergas B-lag i ettan, när pandemin släpper, sade dock positiva slutord mot sina tidigare lag: "Motala är bra i en bra bandymatch. Synd att de inte får dit bollen", sade Lövstedt som var på arenan som funktionär.