För mindre än två månader satt jag på Olympia i Helsingborg och såg Åtvidaberg skickas tillbaka till spelarbussen med huvudena före. Siffrorna 3-0 gjorde ont ända upp till läktarna, som det ofta gör i sportvärlden när man får se ett lag bli överkört av ett annat.
Men 1-2 gjorde ännu ondare.
För det kändes så lovande när ÅFF satte fart sekunden efter avspark i returmötet på Kopparvallen. Inom loppet av några minuter prickade Simon Skrabb målramen och fick iväg två frisparkar som höll högsta "Pligg"-klass.
Skillnaden mellan Åtvidaberg och i princip vilket annat allsvenskt lag som helst var att inget av de vassa avsluten gav någonting. Resultattavlan var lika oförändrad som den hade varit när matchen började och efter slutsignalen var alla missade lägen lika oviktiga som vädret.
Helsingborg behövde ju i sin tur bara två bra lägen - eller en halvchans och en straff, kan man också säga - för att kräma ur två mål. Samtidigt försökte Åtvidaberg förgäves återskapa en målchans likt de Skrabb hade skapat i första halvlek. Tor Öyvind Hovdas reduceringsmål blev sedan inget annat än en bekräftelse på att han kan tillföra mycket i ÅFF.
Vart gränsen går mellan otur och struktur är svårt att svara på.
Men visst kan vi vara överens om att den är passerad någonstans vid den nionde uddamålsförlusten på 17 matcher. För knappast har ÅFF på något mirakulöst vis knäckt sannolikhetsläran; på varje stolpe ut borde det väl följa en stolpe in.
Så antingen fortsätter vi som vanligt och väntar på att turen ska vända för Åtvidaberg.
Eller så frågar vi oss varför man egentligen bara har vunnit en gång på hela den allsvenska säsongen.
Svaret är inte otur.