Det var många som vecka efter vecka på sociala medier lade ut en kopia av text-tv:s sidan 368 förra hösten. IFK Motala, det anonyma laget utan spektakulära stjärnspelare, blev det stora samtalsämnet i inte bara bandy-Sverige utan i svensk idrott i stort. Det var på riksnyheterna när IFK, laget med sämre träningsförutsättningar än de flesta andra, gick fram till sex raka segrar. Serieledning i en av de klassiska svenska lagsporterna.
IFK satte stan på kartan igen, något man betjänat Motala med då och då genom åren, ända sedan slutet av 1970-talet då klubben gick upp första gången.
Allt som är roligt har alltid ett slut och IFK sjönk ned till sin vanliga nivå sen senare under vintern. Till streckkamp inför slutspel, knappa marginaler i en åttondelsfinal och sedan klar förlust i SM-kvartsfinal mot ett topplag. Det är ungefär där vi vet att vi har Motalalaget.
Men med distans till förra säsongen tror jag pangstarten med sex raka var guld värd. Det gav IFK en buffert hela vägen, en möjlighet att underprestera utan att något fiasko någon gång var nära förestående.
Nu ett år senare med ny seriestart framför dörren finns det anledning att befara det omvända. Dels är det inte nyhetens behag som det var i fjol kring bussresorna till pass i hallar. Det har varit värdefullt i år också, men jag har sett baksidan av det med en del spelare ur form. Jag tror att IFK har tränat på ett annat sätt i höst, för att toppa sig lite senare under vintern. På det kommer en tuff start: Villa och Västerås borta först, sedan ett starkare Sandviken hemma och på det energiska nykomlingen Gripen borta.
Pessimisten ser ett IFK med fyra raka förluster och bottenläge efter detta. Med då risken att starten åter kan prägla hela säsongen. Fast då tvärtom med ledare och spelare under press och med stön och stånk bland supportrar på sociala medier.
Jag tror att IFK behöver förbereda sig mentalt på detta scenario.
Dock kan optimisten se ett IFK som har lika bra trupp i år, bara blivit ett år mer samspelt och bättre. Stjärnan finns i målvakten Jussi Aaltonen och jag tror att även nu behöver IFK bygga bakifrån först. Offensiven får komma i andra hand, även om sånt som hörnor, vassa avslut och kontringar avgör oftare än Aaltonens räddningar.
Men vi vet var vi har IFK: För bra för botten och en bit från toppen, vilket återigen betyder kamp om kvartsfinalplats.