Det fanns en och annan som tyckte att Lina Hurtig inte ens borde ha varit med i VM, men efter en skadefylld säsong fick förra LFC-stjärnan chansen och blev till slut den som avgjorde det sanslösa söndagsdramat i Melbourne. Det var ärligt talat ingen vidare straff och bollen var så lite över mållinjen att det omöjligen gick att upptäcka med mänskliga ögat.
Utan den nya teknologin hade det förmodligen fortfarande slagits straffar där borta i Australien.
Det var en rysare och blågul bragd (mot världsmästaren!) som kommer att ristas in i den svenska fotbollshistorien med stora bokstäver. Jag har just sett matchen, men har svårt att beskriva hur det gick till. Det går banne mig inte att vinna med mindre marginal.
Ärligt talat: hade Sverige någon het målchans under 120 minuter?
Tveksamt, va?
Strunt samma.
Det handlade om att vinna och Sverige vann.
Jag tyckte att Zecira Musovic inledde lite fladdrigt, lämnade några onödiga returer och såg mer ut som bollmotare än målvakt. Men sen. Wow. Reflexräddningen på Lindsey Horans direktskott var rent magisk. Det var flera starka parader efter det också, men ändå mer av räddningar som en bra och ständigt rätt placerad målvakt ska göra.
Musovic såg till att det var stängt, bommade igen och kastade bort nyckeln. Som hon ägde straffområdet, även om hon också fick hjälp av oväntat snedriktade amerikanska straffötter. Superstjärnan Megan Rapinoe har mig veterligen knappt missat en straff i en lång karriär och så gjorde hon det nu.
Osannolikt var ordet.
Det är inte heller så ofta man får tillfälle att skriva nästa mening, så lika bra att passa på.
Vad var det jag sa?
Jag sa ju att det var dags nu, att det var dags att sänka det otäcka USA-spöket och att Sverige på fredag ska spela kvartsfinal mot Japan.
Gulddrömmen lever vidare och en redan kul VM-sommar kan bli ännu mer glansfull och festlig.
Det är svårt att inte gilla den fotboll som Japan visat upp under senaste veckorna. Men mitt i all underhållning kan det bli en aning naivt och frågan är om de orkar stå emot ännu bättre motstånd. Det talar för Gerhardssons gäng, som det inte alls sprakar om, men som är tungt och svårslaget, mentalt starkt och med ett självförtroende deluxe. Så kan det se ut om där finns en inneboende trygghet, där alla mår bra och vet vad som ska göras.
Det var överhuvudtaget en skön match med böljande spel, tuffa dueller, inte en massa tillfälliga avbrott – och ett lyckligt slut.
För Sverige.