Då handlade det om att komma igång inför seriestarten. Nu handlade det väl mer om att inte få någon spelare skadad inför den viktiga hösten, typ.
Inte för att den ena titeln väger tyngre än den andra, utan för att finalen av svenska cupen är klumpigt lagd. Nog om det.
Även om utfallet av den här finalen inte var särskilt betydande – det var nog viktigare för Rosengård än för LFC, med tanke på föregående år – så fanns det mycket att döma av spelet.
Jag såg ett LFC som under stora delar av matchen famlade efter en egen identitet i sitt spel, det var i princip bara på Rosengårds få misstag som man kunde skapa något offensivt.
Blackstenius mål undantaget.
Jag såg ett LFC som såg rätt trött ut överlag. Pernille Harder befann sig inte överallt, då vet man att allt inte är som det ska, och motståndarna verkade ha lättare fötter än LFC.
Blackstenius fötter undantaget.
Jag såg ett Rosengård som var ett maskineri. Det gick inte att få stopp på dem. Marta visade att hon fortfarande är bäst i världen, Lotta Schelin var aldrig ofarlig och hela mittfältet dominerade.
Här nånstans föddes en oro. För Titeln med stort T är SM-guldet och om LFC ska kunna tackla omkull Rosengård i jakten på det så krävs något mer.
Samtidigt känns det som om Rosengård börjat komma igång ordentligt. Det såg så ut. LFC kan inte värva någon ny spelare till hösten och kanske håller batteriet på att ta slut.
Det är 900 minuter damallsvensk fotboll kvar att spela och vi kan räkna med att det kommer att tära på alla.
Blackstenius undantaget.