Det är ingen stor kommun, Boxholm. En av Sveriges minsta, med sina 5 500 invånare. Bara 20 kommuner har färre invånare i landet.
Ändå är det idrottsligt sett en kommun som låtit höra talas om sig genom åren, genom dragkamparna, orienterarna och den starka skidtraditionen med "rännen" som förr i tiden kunde locka Sverigeeliten till bygden.
Fotbollsklubben från 1905, Bif, har också varit en stabil kloss som då och då stuckit upp och varit bättre än storebrorsstäderna Mjölby och Tranås.
Jag slås av Boxholm som sportmetropol när jag sitter hemma i köket hos Ingemar Carlsson, 98 år, och bläddrar i hans tjocka bok med tidningsurklipp. Han bor kvar i huset nedanför skidspåren, på Väderstadsvägen. "Alla åkarna var här inne förr och drack kaffe när de var här för rännen", mindes Ingemar.
Det jag som är från en yngre generation annars mest hört talas om gällande Boxholm är fredagarna. Myten om hur tufft det är att spela borta i Boxholm en helgkväll, med en galen och enögd publik i både fotboll och innebandy. Det kan vara en överdriven skröna, men bekräftas litegrann att den varit sann.
Enligt Lars-Ove Strand började det med hockeymatcherna som spelades på den gamla rinken där spelarna fick gå genom en krog på väg från omklädningsrum till is. "Där kunde det regna snöbollar och lagen fick ibland fly", minns Lars-Ove.
Innebandyledaren Stefan Andersson säger också att det var liv i sporthallen förr, att det dracks. Det kunde göra att bortalagen åkte hem så fort som möjligt. "Men vi har infört begränsningar, nu kastar vi ut folk som dricker. Det är helt omoraliskt", tycker Andersson.
Något som är klart är att Boxholmslagen har en trogen publik. En engagerad publik att värna. Som även åker i rikliga skaror på bortamatcher. "Ibland kan klubbar ångra sig att de inte tar entré, när vi kommer i stora gäng", berättar Bifs eldsjäl Madde Eriksson.