Vad vore idrotten utan nostalgi? Inte mycket. Eller åtminstone inte lika mycket. Alla klubbar har en historia att visa upp och vara stolt över. Det väcker känslor och jag tror faktiskt att det också lockar en och annan extra åskådare.
När jag såg hur spelare som Magnus Johansson, Mattias Nilimaa, Johan Franzén, Olav Bergström, Rauno Suokko och många till visa upp sig i lördagens välgörenhetsmatch slog det mig hur lätt det är att tappa perspektiv. När motståndarna hette Mjölby, Tranås och Nyköping och när en grillad med pommesbricka i Stångebrohallen tillhörde veckans höjdare – hur många kunde då ens fantisera om att Linköping HC skulle spela i högsta serien?
Det är klart att kraven nu ska vara höga, men när 20 år har gått sedan debuten är det ibland lätt att glömma den resa som faktiskt har gjorts. Lätt att glömma. Lätt att bli bortskämd. Lätt att ta för givet.
Jag gillar verkligen initiativet med den här typen av match, jag gillar det här med röda retrotröjor och jag gillar idén att ordna en legendarloge där spelare från förr bjuds in. Och jag hoppas verkligen att exempelvis Sebastian Karlsson mot slutet av säsongen får den hyllning som han förtjänar. Snåla inte med sånt. Låt fler hjältar synas.
På tal om det: skrev tidigare i vintras att det till och med borde vara aktuellt att skicka upp trotjänare Karlssons tröja upp i taket när han nu snart gjort sitt. Har inte ändrat mig, men med lite mer tid för eftertanke kan jag också konstatera att det där med tröjhissning faktiskt inte är det viktigaste. Det allra viktigaste är att han hyllas och det rejält.
Åtminstone tidigare har tydligen saknats klara regler för vad som krävs för att hamna i taket, så börja med att göra klart med framtida principer. Och när väl det är gjort gissar jag att det faktiskt är dags för damernas. Att det blir en flerfaldig SM-guldmedaljör och notorisk poänggörare som hamnar där nästa gång.
Denise Altmann ska bara sluta spela först och det verkar ju inte bara vara så bara.
Där optimismen spirar finns inga gränser och efter sju sorger och minst lika många bedrövelser började slutspel mot alla odds kännas som en realistisk möjlighet för LHC i SHL-hockeyn. Men då har du inte råd att tappa matcher som den mot HV 71 inför fullsatta läktare.
Varje poäng kan få största betydelse och med 2–2 på tavlan och bara drygt två minuter kvar får det inte se ut som när Linus Fröberg skickade in avgörande 2–3. LHC satte krokben på sig själva och nu måste det bli dubbla vinster mot Brynäs och Växjö i veckan som kommer.
Annars blir det nog några veckor i ingenmansland innan det här är över.
Känslan var att ett självförtroendefyllt LHC gick mot ännu en triumf efter den vassa starten, men HV visade moral, kom tillbaka och avgjorde med två sena mål.
Välförtjänt?
Jodå.
Eller säg så här: det kunde ha slutat hur som helst.
Annars ska ni som tillbringade den här lördagskvällen i Saab arena sträcka på er. Det var utsålt för första gången för säsongen och wow, vilket drag till en början när LHC gjorde två mål och såg till att det var stående ovationer efter inte ens åtta minuter.
Men höghastighetshockeyn kom av sig, det blev fort men fel och mycket kämpa men utan skärpa. Det som började så bra slutade så illa och det blev en skillnad i sinnesstämning som mellan Sean Banan och Leif GW Persson.
I ett svagt ögonblick strax före seriestart tippade jag att LHC-damerna skulle sluta den här säsongen med guldmedaljer runt halsen. Då hade jag just sett stjärnspäckade HV besegras i genrepet och räknade med att ytterligare något riktigt starkt namn skulle komma in under säsongen.
Så har det inte blivit och i stället har det varit en sällsynt problemfylld säsong fylld av skador, skador och några skador till. Det är klart att det är ett misslyckande för fjolårets finallag att inte komma bättre än sjua, det är klart att det blev ett misslyckande med det nya lagbygget utan i närheten av samma spets…men ett lyckat slutspel och säsongen kommer att vara räddad.
Så fort kan det vända.
Nu väntar Luleå i kvartsfinal och finns det något som talar för LHC så är det att ingenting gör det. Det där klassiska, ni vet. Slå ur underläge, allt att vinna, start på hemmaplan. . .och bara bäst av tre matcher.
Kreativiteten framåt har allt mer funnits där på slutet, men trots Emilia Ramboldt finns en del frågetecken bakåt och till att börja med behöver målvakten Eveliina Suonpää upp på samma extremt hög nivå som i slutspelet i fjol.
Då. Kan. Det. Gå.
Jag har mycket svårt att se det hända, men hoppas att jag har fel.
Det vore inte första gången i så fall.