Så blev det inte.
Libk tappade återigen all sin ledning, och allt sitt självförtroende, när motståndarna kom ikapp och under en minut gick från 1–3 till 3–3. Då kom ångesten och paniken bland Linköpingsspelarna.
Det brukar sägas att det märks om ett lag är i harmoni. Likaså märks det när ett lag inte är det. Den här vintern är Libk ett dystert exempel på det sistnämnda.
Spelare skäller på varandra, det kommer raseriutbrott, som ger utvisningar, när öppna chanser missas och framförallt, laget kan inte hålla en ledning. Så fort det börjar brännas – så faller Libk ihop. Flera gånger under matchen satt jag och undrade hur blickarna i laget ser ut utanför plan, i bussen till bortamatcherna, och i omklädningsrummet inför.
Tränare Gillek var mäkta besviken efter matchen. Orden: "Jag känner mig helt tom" säger en del. Likaså Gilleks tomma blick efteråt som skvallrade om att motgångarna börjar sätta sig djupt inne i spelarnas psyken. Jag hoppas att det finns mental coachning någonstans i Libks organisation – annars har jag svårt att se en ordentlig vändning på detta innan det vankas lite julledigt.
Nu väntar två raka bortamatcher. På onsdag borta mot Pixbo, nästa helg borta mot Storvreta.
På pappret två betydligt tuffare motståndare än dagens Gävle. För Libk kommer det bli livsviktigt att hitta tändvätskan, att kunna spela som ett lag igen, att kunna använda en lång bussresa till att sluta dra likhetstecken mellan en tappad ledning och panik.