Efter några misslyckade säsonger kan det bli ett hockeyår att minnas i Linköping. Eller så här: med tanke på det minst sagt vågade (en del skulle till och med säga dumdristiga) beslutet att budgetera med SM-kvartsfinal måste det bli det.
Samtidigt är det svårt att inte gilla den återfunna kaxigheten.
Det är bra.
Då vet vi vad som gäller.
Nu är det ingen som ens behöver fundera på vad vi ska ha för krav.
Tänker du att tänkta toppar når förväntad nivå och jämför med övriga trupper ser du att LHC är en av få klubbar som verkligen kan bli betydligt bättre än i vintras. Samtidigt går du ytterst sällan hela vägen från botten till toppen och när jag hör att en och annan till och med surrar om guld känner jag mest att lugn nu.
Så fort går det inte.
Tittar du på papperet – så här års det är svårt att titta på så mycket annat – var det rätt många år sedan som LHC hade ett så mångsidigt lag där man kan pumpa på med åtminstone tre kedjor som regelbundet kan producera framåt. När nu hela laget är samlat blir det viktigt att direkt hitta identitet, rätt roller och visa att det där stark karaktär inte bara är snack.
En topp sex-plats känns som ett realistiskt mål, men går inte att ta för givet. Skulle jag här och nu ge mig på ett tips hade jag placerat Luleå, Frölunda, Färjestad, Växjö och HV före. Sedan har du Djurgården och Rögle som etablerat sig i toppen, Skellefteå som lyfte i vintras, Örebro som fortsätter att satsa. . .och då har jag inte ens nämnt Brynäs med vassa värvningar på slutet.
Det kommer att bli ett jäkla race bara för att ta sig upp på övre halvan.
Man ska inte glömma det.