Man slutar aldrig att förvånas över Linköpings HC. Ni som läste min krönika så sent som för knappa veckan sen kan säkert påminna er om att jag hyllade laget. Skrev att man nu kunde konstatera - trots förlusten i kvart 3 - att laget var "på riktigt".
Borta var den fyrkantiga Johan Hemlin-hockeyn som präglat laget i ett decennium. Nu var det ett rivigare gäng på isen, tyckte jag mig se.
Jo, tjena. Nu står jag här med dumstruten på och känner mig blåst.
Vad som hände efter mina hyllningsrader i den där krönikan styrker det gamla engelska ordspråket "Bad habbits die hard" (ovanor är svåra att bli av med).
Läste "nya LHC" så pass många hyllningsspalter efter match ett, två och till viss del match tre - att de blev "gamla LHC" igen? Att de blev bekväma när de lyssnade på för många av oss förståsigpåare som trodde Växjö skulle kunna slås?
För helt plötsligt var de tillbaka på ruta ett och blev Losers Hockey Club igen. Laget supportrarna vant sig bli svikna av. Laget som aldrig vinner när det räknas.
De senaste matcherna har LHC slutat backchecka ordentligt. De åker ifrån varandra i uppspelen, snarare än att åka med varandra. Vissa spelare gömmer sig. Försvarsspelet nålas fast bakom eget mål av aggressiva Växjö-spelare - med indianpassningar som följd.
Och i mål står David Rautio, som inlett kvartsfinalserien så övertygande, och har blivit "gamla Rautio" igen: mannen på knä med en halvmeters lucka över varje axel.
Nej, det här håller inte, LHC. Nu måste ni hitta ny kraft nere i Växjö för att få tillbaka det där "nya LHC" igen. Laget som skaffar sig goda vanor.
Bara goda vanor kan ersätta ovanor tillräckligt fort. Det är fortfarande inte för sent. Jag tror laget skulle kunna sprattla till efter den dusch av kritik de nu kommer att få från fans, media och sig själva efter de här insatserna. Men att göra det två matcher i rad - ja då krävs att spelarna ser sig själva i spegeln och ställer sig frågan: "Gör jag tillräckligt?". Då krävs karaktär både individuellt och som lag. Finns den karaktären, eller är det också något de bara fått oss att tro under säsongens gång?
Jag har inget emot att stå med dumstruten på igen, baserat på den här krönikan.
Om några dagar vet vi.