Hur många gånger har man inte hört idrottare säga att det är mycket roligare att spela match än att träna. LHC får hoppas att alla verkligen tycker så, för med den bleka starten i Göteborg på annandagen väntar nu alltså en och en halv månad med sällsynt intensivt matchande. 20 matcher på 44 dagar, om jag räknade rätt.
Kanon.
Om det går bra, om det hittas en vinnande form och om det inte blir en massa skador som stör längs vägen.
Om inte. . .ja, då kan det sluta illa.
Inget annat lag i serien har ett så tufft program fram till nästa landslagsuppehåll och LHC behöver komma ut på andra sidan med, låt oss säga, 30 pinnar eller så. Alla matcher måste så klart spelas i fatt, men nog tas en kalkylerad risk med att säga ja till ett sådant schema.
Det vore verkligen kul med slutspelshockey i Saab arena, men mer än något annat handlar denna märkliga säsong om att se till att det inte blir något kvalfyllt slut i vår.
Övriga lag i botten har värvat som om coronakrisen inte fanns, medan LHC inte ens gett sig in i någon diskussion alls om nyförvärv. På tal om kalkylerade risker så har man tvingats att ta en sådan även här och jag tycker att det är rätt. Det är oansvarigt att handla för pengar som inte finns och man ska inte heller bortse från att det sett bättre ut och att det då kan finnas fördelar med att hålla sig borta från förändringar.
Men det är en balansgång och med ytterligare ett antal skador kan Niklas Persson helt enkelt bli tvungen att agera.
När det ser ut som det gör nu – hur tror ni då det hade varit under en normal säsong? Ännu mer kapprustning, ännu större köphysteri och värvarfest. Det är alltid viktigt att inte åka ur, men jag skulle säga att det är ännu viktigare nu. Med tv-avtalet står så många miljoner på spel att det riskas mer än vad som faktiskt borde vara rimligt.
Det positiva efter 3–4 mot Frölunda: att inte spela bättre än så här, men ändå vara så nära poäng (ja, till och med tre) mot ett av seriens bästa lag i Scandinavium visar att LHC faktiskt tagit steg framåt. Men det håller inte att spela så här – och definitivt inte mot så här vasst motstånd.
LHC kan definitivt utveckla det egna spelet, men inte till vilket pris som helst och inte i alla lägen. Jag minns att Niklas Persson efter en förlust mot just Frölunda för några år sedan sa något i stil med att "det behöver inte vara fel med en stenhård jävla icing”.
Då var han spelare, nu satt sportchefen på läktaren och tänkte förmodligen ungefär samma sak. Före avgörande målet (som Niklas Lundström säkert vill ha tillbaka) fanns tre chanser att få pucken ur egen zon, men LHC tog inte någon av dem och då gick det som gick.