En bock Brynäs över bron. Två bockar Brynäs över bron.
Men när den tredje gjorde ett försök – då hoppade det stora läskiga lejonet fram och röt.
LHC var tvunget att vinna. LHC vann. Men viktigast av allt – LHC vågade vinna.
Ja, det där sista är ju egentligen en självklarhet kan man tycka – att våga vinna. Men av oss som sett den här kvartsfinalserien innan tisdagkvällens viktiga hemmamatch har ställt oss vissa frågor kring det. Det har inte sett ut som att laget vågat. Att man försökt tagit den säkra vägen in matcher istället för att ta tag i det själva. Det har resulterat i samma gamla visa som i säsongsinledningen – att man kört fast. Kört fast i egen zon. Kört fast i speluppbyggnaden. Lite som att man uppfunnit hjulet varje gång laget gått till anfall – varje anfall har varit ett nytt sådant där man inte haft en aning om vem man ska passa eller hur det ska sluta. Det har till synes inte funnits någon tanke.
Så såg det ut även inledningsvis mot Brynäs i Saab Arena i kvartsfinal tre. Men sen, efter halva första perioden, var det som om något hände. Helt plötsligt började LHC forechecka högt och modigt. Backchecka på rätt sida gränsen. Och fler målchanser än man gjort på de två tidigare matcherna.
Jag kände igen LHC igen. De spelade så som jag trodde de skulle spela mot Brynäs i den här kvartsfinalserien. Genom att spela sig ur situationer istället för att linda in sig i dem. Genom att gå på snarare än backa undan.
Bra, LHC!
LHC tog sig samman med kniven mot strupen. Jag trodde inte de skulle lyckas med det. Men det här LHC-laget har rest sig förr under säsongen när de varit uträknade. Och vi dårar som tycker om laget match ut och match in har fått stå där med lång näsa och sargat tyckarförtroende.
Mathis Olimb sa det bäst i omklädningsrummet efteråt: "Nu skriver ni väl att vi ska vinna SM-guld, det är väl så det funkar?".
Nja, SM-guld ska vi nog ta det väldigt lugnt med. Än har inte alla bockar Brynäs försökt ta sig över bron.
Jag tror fortfarande det här blir en otroligt tuff uppgift för LHC. Förmodligen övermäktig.
Men det är 1–2 i matcher. Serien lever i allra högsta grad om LHC fortsätter spela så här, till och med toppa spelet lite, kryddat med att hålla nerverna i styr – och ha medstudsen med sig.
Om det är möjligt? Jag hoppas det. Tror? Det är en annan sak.
Än är i alla fall inte jag beredd att lägga årets LHC-säsong till handlingarna. Jag hoppas laget resonerar likadant och har kvar samma krigarinställning till Gävle på fredag. Att den här säsongen inte får ta slut. Inte så här. Inte DEN HÄR säsongen, när LHC firat 40 och White Lions firat 30. Det är ju nu, i slutspelet, den långa festen ska börja.
Med eller utan Garret Roe.
Med eller utan Sebastian Karlsson.
I de två första kvartarna var det som en sån där stel förfest där ingen känner någon och han som spetsar bålen och drar fräckisar inte hade dykt upp än. Igår gjorde han entré. Återstår att se om han hinner lätta upp stämningen tillräckligt för att den här matchsserien ska leva vidare efter helgen.