Med nya tränartrion Johan Åkerman, Daniel Eriksson och Niclas Hävelid i båset var det andra LHC-matchen på två dagar och en jumbofinal mot Brynäs som doftade starkt av ångest.
På tre hemmamatcher mot lag som borde besegras har nu alltså LHC inte tagit en enda poäng och släppt in 14 mål. Det bär mig emot att använda ordet kris, men nu kan inte ens jag låta bli. Det är nästan halva serien kvar, men LHC är så sårbart och när inte ens sådana här matcher kan vinnas. . .när sjutton ska man vinna då? Just nu är det otäckt mycket som talar för otäckt kval i Saab arena i vår.
Finns inga pengar finns det inga pengar, men det har gått så långt att klubbledningen måste ut med håven för att med hjälp av externa finansiärer få in pengar till ett eller annat nyförvärv. Det behövs definitivt en målvakt och frågan är om det räcker med det. Det går inte att vänta längre.
Bekymren är betydligt större än om Bert Robertsson är tränare eller inte och därför är jag tveksam till om bytet kommer att göra någon större skillnad. Om ens någon. Men jag förstod att man kände sig tvingad att agera. När så många underpresterar samtidigt är det något som är fel.
Det krävs inga särskilt djuplodande analyser för att se var Linköping HC numera befinner sig i den svenska ishockeyhierarkin. Det var länge sen det blev en framgång, det var rätt länge sen det blev slutspel och det allvarliga är om det inte sätts stopp för den negativa spiralen.
Hamnar du i botten år efter år så åker du ur till slut.
Det finns många exempel på just det.
Så det gäller att hitta en ersättare till Bert Robertsson som faktiskt kan injicera klubben med något nytt att tro på. Jag hade, som jag skrivit tidigare, satsat på Klas Östman, som flyttar hem från Schweiz och nu borde vara redo för en större roll. Varför inte i något slags delat ledarskap eller åtminstone nära samarbete med en annan LHC-bekanting, Magnus Hävelid, som gjort succé med J18-landslaget men kanske kan lockas av att vara klubbtränare igen? Klas-Magnus låter väl bra?
Det är två bra personer som jag vet har förtroende bland många spelare, är bevisat bra på individuell utveckling och det behövs än mer när LHC inte längre har en plånbok som ger en chans att konkurrera ekonomiskt. Ingen kan säga annat än att talangutvecklingen fungerar i unga år, men just nu finns väl många exempel på spelare som kommer fram här, men i stället slår igenom på andra ställen i hockey-Sverige.
Där finns ett jobb att göra och där skulle Klas-Magnus passa utmärkt. Och är det något som LHC behöver så är det kontinuitet. Det har varit alldeles för många tränarbyten för allas bästa sedan Dan Tangnes stack till Schweiz.
Sparkningen av Bert Robertsson är också ett stort misslyckande för inte minst ordföranden Roger Ekström och sportchefen Niklas Persson som investerat mycket i tränaren och jag minns vad den förstnämnde sa till mig när det kärvade förra hösten: ”Då är det snarare vi som får ställa våra platser till förfogande, för det är faktiskt vi som valt att satsa på det här sättet.”
Jag hör från olika håll att det bland spelarna – som bär det allra största ansvaret – fanns ett visst missnöje med sättet att spela och sättet att leda. Är förtroendet i omklädningsrummet delvis förbrukat finns inte mycket att välja på. Så här års med så mycket på spel finns knappast tid att reparera eventuella sprickor.
Själv kan jag ibland fundera över om inte Bert Robertsson fått, eller själv valt att inte vara, Bert Robertsson till hundra procent i Linköping. Och att det hade varit spännande att se vad som hänt om han varit det.