Till slut blev det nästan som ett inrepeterat mantra under förra säsongen. "Starkt jobbat med det nya och unga laget. . . men inte så konstigt att det blir ojämnt när det är så nytt och ungt."
Ungefär så.
Nu kan inte ÅFF gömma sig bakom det längre.
Nytt?
Inte alls.
Ungt?
Till viss del, men inte alls så påtagligt längre.
Det så viktiga mittfältet är mer eller mindre överbefolkat av rutinerade krafter som antingen passerat eller närmar sig 30-strecket. Ett antal andra har spelat i allsvenskan, antingen i ÅFF eller någon annanstans.
En sjätteplats var med tanke på förutsättningarna beröm godkänt i fjol, men nu är det dags att höja kraven. Jag läste någonstans att ÅFF skulle hamna på nedflyttningsplats i höst, men om man nu kan garantera något i den ofta ologiska fotbollsvärlden så törs jag skriva att det inte kommer att hända.
Allsvenskan? Nja, det är att ta i och jag tror inte att klubben är redo för det. Varken sportsligt, ekonomiskt eller organisatoriskt.
Det är inget snack om att Dalkurd, spelare för spelare, har det vassaste laget. Men som Andreas Landgren, klok mittfältare i degraderade Helsingborg, uttryckte det på måndagens upptaktsträff: "På papperet hade vi ett bra lag förra året också. Tyvärr hade vi det inte på planen."
Så vilka vinner?
Jag säger Gefle.
Tålamod och uthållighet är två framgångsfaktorer över 30 krävande omgångar och det känns som egenskaper som finns i ex-allsvenska klubbens DNA.