Det smälldes i dörrar och dunkades i väggar bland spelare och ledare i IFK Motala efter blytunga fallet, 5-6, mot topplaget Edsbyn hemma. Det vankades av och an utanför domarrummet i tränaren Mattias Sjöholms iver att diskutera det hela med domartrion och klubbchefen Pär Becknes ögon i diskussion med fjärdedomaren på pressläktaren direkt efter slutsignal var av den svartare nyansen.
Det var en förlust där ilskan i IFK:s lag kokade, när man tyckte sig blivit bortdömda. Det saknades känsla, menade IFK:arna kring det röda kortet som visades Elias Gillgren med tio minuter kvar vid ställningen 5-4. Vid matchens slut efter fem övertidsminuter hade Edsbyn vunnit med 6-5 och IFK hade trots en mycket bra insats inte fått med sig någonting i den hårda kampen om att gå direkt till kvartsfinal.
Jag förstår att klubbhjärtat slår hårt i stridens hetta i det läget. Det är mänskligt.
Fjärdedomaren Magnus Ahlsén viskade dock till mig efter att Beckne gått, med en hög smäll i mellanväggen som avsked, att det var korrekt dömt. IFK hade lagvarning, Gillgren rusade för tidigt, vilket gav utvisning ett, och slog sedan bort bollen i besvikelse, vilket gav utvisning två för olämpligt uppträdande. Två utvisningar gav milt rött kort.
Det var där poängen förlorades enligt IFK Motala och därav de starka känslorna. Jag föreslog försiktigt en löprunda för de mest förbannade, i stället för att kasta sig in framför handbollsfinalen på tv.
Hur som helst kan jag berätta att det trots detta frustrerande 5-6 fanns mycket positivt i IFK. Det var lagets bästa insats denna sidan årsskiftet. Jussi Aaltonen var högklassig i mål, men det är vi vana vid. Mer överraskande var Niklas Ögrens comeback efter skulderbladsskadan. Han testade på uppvärmningen, med Johan Thorsson som backup. Ögren spelade hela matchen som libero och gjorde det bra, som om han aldrig varit borta. Stort beröm för det.
Plus i min bok också till Anders Persson som inte bara är en slitvarg på mittfältet, han ligger bakom mycket konstruktivt också. Persson slalomåkte till Philip Floréns 3-2 och passade fram Jonas Enander till 4-2. IFK hade läge att skrälla igen mot Edsbyn, men segern rann laget ur händerna. Det ska sägas att Edsbyn gick för det ordentligt på slutet, men IFK var värt kryss. Men rättvis är inte idrott alltid, vilket är en av förklaringarna till att den är så känslofylld.