Nu finns inget att välja på.
Nu finns inget att skylla på.
Nu måste det bli bra.
Många klubbar har satsat och ser starkare ut, men med det här laget ska Linköping HC slåss om topp sex och en direktplats till slutspel.
Det kravet kan vi ha.
Med förra årets lyft i ryggen och en tjockare plånbok i bakfickan har sportcheferna Peter Jakobsson och Tony Mårtensson kunnat konkurrera med toppklubbarna när det gäller värvningar. Det går inte att säga annat än att de, även om det tog tid, har fått jobbet gjort.
Pengar garanterar ingenting, men ingen kan säga annat än att de underlättar. Den enskilt viktigaste faktorn för framgång över tid? Det skulle jag säga. Nu tror jag ju att det finns några klubbar som sitter med en högre lönebudget, men det kan inte vara så många. Det borde LHC-fansen jubla över.
Marcus Högberg är så klart ett jäkla tapp, men med all respekt för dem som lämnat så ser det vassare ut. Mer spets. Bättre balans. Tydligare roller i lagbygget. Det går att jubla över flashiga namn som Nick Shore och Robin Kovacs, men frågan är om jag inte sätter Rasmus Rissanen allra överst.
Plötsligt har LHC fått en Oscar Fantenberg till och har två backstjärnor som när det bränner till och om så behövs kan spela vartannat byte.
Matchen mot Malmö?
Tja, jag gillade starten där LHC var intensivt och vann tillbaka mycket puckar i offensiven. Ett mål var för dålig utdelning och efter det blev det betydligt blekare. En potentiell förstafemma (och lite till) saknades, men nog kändes det som om LHC var bättre och faktiskt borde ha vunnit det här.
Med två mål insläppta i tom bur i sista minuten rann det i väg på slutet.
Bättre att det händer nu i augusti än i oktober med poäng på spel.