På vår artikel på sajten om att Linköping City utesluts har vi när jag tittar fått 65 reaktioner. 53 av dem är en tumme upp eller glad gubbe. Det säger något om vad det finns för känslor kring föreningen.
Folk gläder sig åt att det har gått åt skogen.
Så illa är det.
Jag säger inte att man till stor del har sig själva att skylla, men oavsett vad – hur i hela världen ska du lyckas med sådana förutsättningar?
Efter förbundets beslut ser jag ingen utväg. Min kollega Claes Nilsson var för ett par veckor sedan inne på att det är dags att lägga ned och efter det som hänt nu känns det som en tidsfråga. Jag menar, walk over. I division 3. Det kan på grund av olyckliga omständigheter hända i division 6, men i division 3?
Det får bara inte hända och på grund av spelarbrist har det varit nära tidigare.
Tänk att Linköping City så sent som våren 2019 var en derbyseger mot Sylvia från att få kvala till superettan. Där och då började förfallet och allt som har kunnat bli fel efter det har blivit fel. Allra mest utanför planen. Landets mest kaosartade och turbulenta klubb? Fan vet.
Jag lider med en eldsjäl som Tuncay Yüksel som när bensinen tog slut för några år sedan sa hejdå till klubben som han en gång var med och startade. Visst, det stormade en del redan då och vi skakade på huvudet åt ett och annat, men hjärtat fanns med och som han och några till brann.
Fotbollsfolket i Linköping har sedan Hedenhös troget väntat på något bättre. Med ojämna mellanrum väcks optimismen och det pratas om superettan. Mycket snack, men ingen verkstad. Vi är många som hoppas. Jag hoppas. Linköping borde ha varit där för länge sedan. Är det någon som tror på det nu?
För herrfotbollen i stan har jag länge trott att det bästa vore att få in den i LFC och använda damerna som draglok. Det borde finnas plats för två parallella satsningar. Eller åtminstone ett nära samarbete där man faktiskt kan dra nytta av varandra. Nu finns inte så mycket att tjäna för LFC. Inte än. Men när jag hör om det ständigt tuffa ekonomiska läget kan det på sikt öka möjligheterna att växa och inte vara så beroende av generösa mecenater.
Samarbete är inte den här fotbollsstadens bästa gren (snarare tvärtom), men skulle det kunna gå att bygga något långsiktigt med Stångebro United där talangerna växer och där många spelare under de senaste åren slussats vidare till allsvenska akademier kan det vara den enda framkomliga vägen.