Om jag hade varit tränare för Linköping HC i matchen mot HV71 hade jag varit förbannad. Och om jag hade varit spelare i LHC i matchen mot HV71 hade jag varit rasande både på mig själv och mina lagkamrater. Att förlora en match kan man göra – men att förlora en match på det sättet LHC gjorde är inte okej. Ja, det är en träningsmatch. Men oavsett vad är det inte acceptabelt att vika ner sig på det sättet och utstråla en så pass dålig karaktär.
Det som var frustrerande med att kolla på matchen är att allt det som spelarna och ledarna pratar om och förmedlar ut att de vill stå för bara blir tomma ord i praktiken. Efter matchen mot Vita Hästen eftersökte LHC-tränaren Bert Robertsson ett tydligare ledarskap på isen. Men var tusan fanns det ledarskapet?
Samtidigt blir det också lite smått ironiskt när en spelare som Mikael Frycklund börjar tampas med Lias Andersson framför sitt egna bås. Ja, det är superbra att han gör det. Det visar verkligen att han har rätt karaktär. Samtidigt är det snarare spelare som Jonas Junland, Jonas Holös och kanske Patrik Lundh som borde brösta upp sig och visa vägen. Var gömde sig de naturliga ledarna när laget skulle hitta något att bygga vidare på inför den stundande seriestarten?
Laget har tillsammans snackat ihop sig och bestämt sig för att höja energin och intensiteten – men istället utstrålar spelarna precis det motsatta. Det krävs en ordentlig uppryckning och att samtliga tar sig en titt i spegeln. Det kvittar vad du har för namn på ryggen – kämpar du inte och har en dålig inställning kan du lika gärna åka och sätta dig i omklädningsrummet.
Trots att det inte blev några mål i powerplay tycker jag ändå att det finns linjer och mönster i spelet i numerärt överläge att bygga vidare på. Dock var boxplay under all kritik och LHC-spelarna ställde nästan upp sig i en liten box på direkten när HV71 tog kliv in i sitt powerplay. Där måste absolut strukturen bli bättre och ses över.
Jag är också lite frågandes över spelsystemet som bygger på mycket skridskoåkning, hög press och hög intensitet. Det räcker med att en spelare faller ur ramen så är laget väldigt sårbart. När spelet fungerar tror jag absolut det kommer bjudas på en underhållande och snabb ishockey med detta tänk. Men jag funderar på om det håller över en hel säsong.