Det har varit glada, lyckliga och trötta dagar för alla vi som kämpade oss igenom de nästan 32 milen i Vätternrundan. För min del är jag glad att jag cyklade till jobbet redan på måndagen. Bara en dag stod den still. Inget "aldrig mer" här inte, vare sig till cykling eller det långa loppet. Jag kan mycket väl tänka mig att runda Vättern någon gång till i framtiden. I något annat sammanhang, på ett annat sätt.
Återhämtningen då? Ja, stel här och var i kroppen förstås. Träningsvärk från topp till tå. Men benen och baken har klarat sig bra. Då är det händerna som det tar längst tid för. Domningarna i händer och underarmar var mest smärta under loppet, känningar som ignorerades. Men efteråt en vecka senare har jag fortsatt lite problem med stickningar i fingrar och en bristande finmotorik i händerna, bland annat när jag ska anteckna med penna och papper. Men det blir lite bättre för varje dag.
Domningarna, och vad kyla och tid i sadeln innebär för "underredet", är kanske typiskt för Vätternrundan. Jag fick mycket igenkänning när jag på sociala medier beskrev mitt tillstånd mitt i loppet.
Annars vet jag numera vad en skräpzon är för något. Det dröjde några mil innan jag hajade att klunggrupper kastar sitt skräp i farten och inte hinner till några papperskorgar. Sedan kräver det träning att i fart ta upp vattenflaskan och dricka. Höll på att åka omkull första gången. Stannade resten av de egna vattenpauserna. Kalsonger under cykelbyxor ska man heller inte ha, cykelbyxorna är gjorda för att ligga direkt på underredet.
Jag vill jämföra min Vätternrundan med mitt Motala triathlon för två år sedan. Lätt panik i början, som öppet vatten-simningen i vågigt Råssnäs och som när mörkret omslöt mig redan i Södra Freberga. Med nio timmar natt kvar. Men man vande sig och blev på något vis ett med naturen i sin egen rytm.
Nu vet ni att jag gör klassikern och formellt, för att få kungadiplomet, ska man inte hoppa över lopp. Som jag gör med Lidingöloppet om två veckor. Men jag hoppar det, har för lite tid till både förberedelser och journalistik.
Men gör jag Vasaloppet, Vansbro och Lidingö nästa år får jag medaljen och det räcker gott. Ni får hänga med hela vägen i spalterna.
Jag ska för övrigt göra Vätternrundan 100 kilometer nästa år, i flanörklass. Jag är stolt över att mitt eget cykelord fått fäste hos arrangören. Hoppas det blir långvarigt.