Läste någonstans att det finns uppemot två miljoner ishockeyspelare i världen.
En av de allra bästa kommer från Husarvägen i Ljungsbro.
Klockan fem natten till tisdag svensk tid startade det stora partyt i Sunrise.
Med allt på spel var lagmaskinen Florida Panthers vassare än Edmontons superstjärnor i den avgörande Stanley cup-finalen och en av dem som visade vägen var den där killen från Ljungsbro.
Gustav Forsling.
Den ödmjuke och hårt jobbande doldisen har nått stjärnhimlen i NHL och får nu sitt namn på den mest klassiska av idrottsbucklor.
Det är så stort att det nästan är svårt att förstå.
Det blir inte mycket större än en match sju. Allting dras till sin spets, allting ska avgöras. En enda match för att definiera en hel säsong. Så mycket ångest, så mycket glädje, så mycket besvikelse. Ett kanadensiskt lag kunde vinna för första gången sedan 1993 – och fullborda en sanslös vändning som inte gjorts på 82 år.
Men katterna från Florida vässade klorna och kom efter tre raka chockförluster tillbaka och klarade att ta sig upp för vad som måste ha varit en osedvanligt tuff mental backe. Om det varit enklare att vinna Stanley cup hade det inte betytt lika mycket och varit lika stort.
Likt många andra svajade Gustav Forsling när det tidigare har funnits chansen att avgöra under senaste veckan, men nu var han som vanligt. Hur bra som helst. Fråga Connor McDavid och Leon Draisaitl, om ni inte tror mig. Det blev en anstormning på slutet, men med storspelande målvakten Sergej Bobrovskij (och Forsling!) i spetsen höll Florida undan.
Nu kommer Stanley på besök till Linköping i sommar. Sedan 1995 är det tradition att alla spelare i vinnarlaget får 24 timmar med den inte alls vackra, men desto mer åtråvärda bucklan som i NHL-sammanhang ofta går under namnet Holy Grail.
Den har varit med om mycket.
2007 flögs tunga pjäsen till Afghanistan och visades upp för Natotrupperna i Kandahar. Det höll på att sluta illa, men den träffades inte under misilattacken.
Eller som när Stanley cup-partyt hemma hos rocktrummisen Vinnie Paul urartade och en ännu oidentifierad Dallasspelare kastade bucklan mot poolen – från hustaket. Problemet: den landade på verandan alldeles intill.
På något sätt överlevde den fallet och är fortfarande hel.
För några månader sedan skrev Gustav Forsling sitt namn på åttaårskontraktet värt uppemot en halv miljard och förre LHC-backen är nu en av ligans största stjärnor.
Det tycker alla – men inte han själv.
Han är inte den typen.
Jag skrattar när jag hör berättelser om hur han vägrade att köpa en kopp kaffe i någon slags lägenhetsreception för att det blev för dyrt. Då gick han hellre hem och fixade det själv. Det må vara en struntsak, men något säger det ändå om karaktären.
Frågan är om någon idrottare född och uppväxt i Linköping varit med om något större? Att ha en stor roll i ett lag som vinner Stanley cup som måste vara bland det tuffaste som finns att vinna. Så många och tuffa matcher under så lång tid. I en så globalt uppmärksammad och stor sport.
Visst, vi kan nämna Pierre Thorsson och Magnus Andersson som vann VM-guld i handboll. Magnus Johansson som gjorde det samma i ishockey. Thomas Johanssons sanslösa Grand slam-seger i Australien. Jonas Edmans OS-guld i skytte inte att förglömma.
Visst, det finns säkert ett och annat som hänt i en annan tid och som inte dyker upp i medvetandet efter en nästan sömnlös natt, men strunt samma.
Nu är Gustav Forsling kung i hela stan.