Naturligtvis inte bara för att, självklart är det kompetensen som ska avgöra, men det känns nu som det faktiskt börjar dyka upp alternativ som skulle klara jobbet – och som dessutom har anknytning till klubben.
Charlotte Rohlin, som redan nu hoppat in i lagledningen, är ett. Johanna Rasmussen ett annat. Mariann Gajhede ett tredje. Renée Slegers ett fjärde om vi nu ska fortsätta med att rabbla namn. Inte alla nödvändigtvis redo att direkt stå där med huvudansvaret, men definitivt på sikt.
I Sveriges två högsta fotbollsserier på damsidan – allsvenskan och elitettan – finns 24 klubbar.
Gissa hur många som har kvinnliga huvudtränare?
Tre.
Det borde inte vara så.
Inte 2018.
Rollen som fotbollstränare är fortfarande nästan lika maskulint kodad som rollen som företagschef på 70- och 80-talen. Man kan leta efter förklaringar och där finns säkert lika många svar som personer du frågar.
Urvalet är ett problem. Fotbollen är en traditionsfylld och mansdominerad värld där det är svårt att slå sig in. Förbund på olika nivåer som konsekvent tänker herrar först och damer sen. Avsaknad av förebilder som ger en känsla av att ”kan hon, så kan jag”. Fler tjejer som behöver ta för sig mer.
Oavsett vilket, nya ledare behövs och fler tjejer är outnyttjat sparkapital.
När jag i fredags pratade med LFC-ordföranden Christer Mård efter tränarbytet nämnde han flera gånger behovet av en kvinnlig ledare för att komma närmare laget. Man kan säga att LFC borde ha tänkt på det tidigare, men jag vet att inte minst Marcus Walfridson i vintras ville ha en assistent som själv spelat på högsta nivå på damsidan.
LFC sökte, men hittade ingen.
Då.
I framtiden är det någonting som ska prioriteras när det ska sökas efter nya ledare och det är bra. Jag tror att det behövs. Man ska inte underskatta betydelsen att ”ha tillgång” till omklädningsrummet för att diskutera och känna av stämning. Så länge allt flyter på och det finns många starka ledare och förlängda armar i laget är risken för gnissel betydligt mindre, men nu finns inte längre spelare som Charlotte Rohlin, Mariann Gajhede och Magdalena Eriksson kvar på planen.
Hemmamötet med Göteborg kändes som ett slags vägskäl för vart det här ska ta vägen och även om spelet fortsatt svajade gav 1–0-vinsten nödvändig påfyllnad av självförtroende. Jag gillade kontrollen i pressat läge, det hårda arbetet och hur det till synes jobbades med en tydligare speluppbyggnad. Samtidigt kom både Kosovare Asllani och Filippa Angeldahl på centrala mittfältet väl ofta (och samtidigt) väl djupt ned, vilket i sin tur gjorde att det var långt till offensiv planhalva där Natasha Dowie rätt ofta blev isolerad. Nu var det till stora delar en 0–0-match som trots allt avgjordes av Nicoline Sörensens drömmål före paus.
Mer offensiv spets och mer spel framåt än bakåt eller i sidled krävs för att LFC ska lyfta.
Men strunt samma när det ändå blev tre poäng.
Det var en underbar fotbollskväll i solen där egentligen allt annat än resultatet var oväsentligt.