Nu tyckte jag ju inte (eller tycker för den delen) att tränarbyte var det viktigaste för Linköpings FC i höstas, men i stället för delat ledarskap med Olof Unogård och William Strömberg har Andreé Jeglertz kommit in och tagit över ansvaret. Vad jag hör och vad jag ser så har nye tränaren fått en lovande start.
Det pratas om ökad träningsdos och inte minst ökad intensitet på planen. Det tävlas mer. Hela tiden. Det ligger förstås Jeglertz och kollegan Malin Levenstad bakom, men det är också ett helt annat läge när det gäller trupp och konkurrens. Det går inte att jämföra januari och februari 2021 med januari och februari 2020.
Då gick det knappt att få ihop fullt lag på träningarna och om inte coronapandemin flyttat fram seriestarten hade LFC knappast hamnat så högt upp som man faktiskt gjorde. Nu har direkt byggts en starkare grund. Om det under de senaste åren varit för stor skillnad mellan startelva och bänkspelare är det inte lika påtagligt nu.
Räcker det inte till en topp tre-plats i höst är det en stor besvikelse.
Nu blev det solklar vinst i Örebro och det vore bara dumt att dra för stora växlar. Men jag gillar inslag av rakare spel, med två centrala forwards, där båda kan hota i djupled. Det blir en tuff kamp om två anfallsplatser för trion Therese Simonsson, Uchenna Kanu och Cornelia Kapocs.
Perfekt.
Med fler som slåss om platserna ökar kraven på match och träning.
Tillbringade också delar av lördagen på Kopparvallen, såg ett ungt Åtvidaberg förlora mot ett ungt Sylvia och. . .ja, det var väl ungefär som väntat. För ÅFF handlar 2021 mer än något annat om att etablera sig i ettan och så kommer det att bli. Tror jag.