Är inte fotbollsintresset större i Linköping?
Jag vet inte hur många gånger jag har fått frågan under senaste veckan.
Svaret:
Nja, intresset finns där och gror under ytan, men som läget är just nu är svaret nej. Inte när det inte har gått bättre än så här. Sen måste man också vara medveten om att det är en helt annan supporterkultur som råder i klubbarna och städerna. Som att jämföra nåt klassiskt hårdrocksgäng med…Lasse Stefanz.
Visst är det kul med rivaliteten så länge den hålls på rätt nivå och med glimten i ögat, men att döma av försnacket på sociala medier och i andra sammanhang får jag känslan att väldigt många norr om Göta kanal inte fattat det.
Mitt bland gliringar och hånflabb måste alla förstå att två allsvenska damklubbar – IFK Norrköping och Hammarby – sticker ut med att herrlagets hardcorefans mer eller mindre regelbundet också ställer sig på ståplats när damerna spelar.
Detta sagt är det utan tvekan ett bekymmer för LFC att inte klubben berör mer. Alla (ja, inte de från Norrköping) tycker väl att det är kul när det går bra, men det genuina intresset finns inte där. Kan ingen ens bli lite förbannad? Vi kan följa läsningen på alla artiklar på vår sajt och märker det även där. Det krävs en allsvensk toppstrid eller en Champions league-match för att det ska lyfta.
Nu blev det ny förlust (0–1) i derbyt och den dystra säsongen bara fortsätter. Om det var osedvanlig hajp kring förra vårens möte i Linköping var det betydligt lugnare den här gången, men IFK använde sig ändå av kraften från 4 526 åskådare och…ja, det var inget snack.
Det kunde ha blivit mer.
IFK Norrköping är både i fatt och förbi.
Samtidigt som IFK har fått all den träff på spel och nyförvärv som LFC bara kan drömma om handlar det lika mycket om att LFC åtminstone tillfälligt blivit sämre.
Det är sanningen.
Antalet LFC-chanser var lätt räknade (har ni hört det förut?). Har du en sådan anfallskraft i laget som Cathinka Tandberg i laget måste du utnyttja det mer. Tandberg behöver involveras och innebär det en och annan längre boll så inget fel i det. Snarare tvärtom. Nu var det en lovande start, men inte särskilt mycket efter det.
Det var alldeles för få som stack ut och jag har ju fortsatt svårt att förstå att det hålls fast vid ett spelsätt som uppenbarligen inte fungerar med det här laget och de här spelarna.
Det saknas både nödvändig kreativitet och rörlighet. För att inte tala om självförtroende.
Tränaren Rafael Roldan bär ett stort ansvar för vårens misslyckande och borde redan ha sett till att det spelats annorlunda. Den här vägen har testats i åtta matcher och ingen kan säga att den har varit särskilt framkomlig. Men att han ska få sparken? Tror jag ändå inte. Allra mest för att klubben gått all in på sättet att spela och värvat tränare just för det.
Men det är resultaten som styr och det förstår alla att smärtgränsen snart är nådd.
Strunt samma vem som tänker om, men någon måste göra det.
Nu.
Chansen för LFC att rädda säsongen stavas Champions league.
På samma sätt som för Rosengård i fjol.
Det är klart att det i allsvenskan kan lyfta till övre halvan, men högre än så är bara att glömma. Då behöver läggas ännu mer fokus och hoppas på en gynnsam lottning till Champions league till hösten. När Rosengård kraschade i allsvenska starten i fjol (sjua till slut) lyckades man ta sig hela vägen till gruppspelet i mästarturneringen.
Det är vad LFC får och kan hoppas på just nu.