Det har varit en hockeyhöst som mer än något annat handlat om avstängningar och våld mot huvudet. Som Johan Hemlin, sportchefen i SHL, uttryckte det när vi pratade för några veckor sedan: ”Debatten borde inte handla om avstängningar och om det blir tre, fyra eller sex matcher. Mycket bättre om fokus låg på spelarnas attityd och beteende. Vilka beslut som tas nere i sarghörnet.”
Naturligtvis har Hemlin rätt och jag tror att det i grunden handlar om att ishockeyn, på gott och ont, dras med sin mer eller mindre uttalade machokultur (eller om det nu är en fasad som många sätter upp, det är nog olika det där). Ivrigt påhejad av tv-expert Niklas Wikegård och andra. Jag kan både fascineras och skaka på huvudet åt den.
Det ska smälla i en hockeyrink och tacklingar är en del av spelet. Det råder inget som helst tvivel om det. Men när HV-backen Jere Karalahti för femtielfte gången sätter klubban i ansiktet på en motståndare och blir avstängd heter det att ”äh, det var väl inte så farligt”. Eller när Anssi Salmela åker ut för crosschecking mot huvudet och många tycker att ”äh, det där händer ju hela tiden”.
Tjenare.
Alla fotbollsspelare filmar, men se hockeygrabbar, det är tuffingar det. Som står pall för hur många smällar som helst och som rakar sig med vinkelslip. Om ni nu ursäktar grov överdrift och generalisering i samma mening. Men ni förstår säkert vad jag menar.
Medvetet eller omedvetet våld mot huvudet har varit ett gissel i flera år nu och då håller det inte att rycka på axlarna och hävda att ”äh, det är en del av spelet”. Det går fortare och fortare och det är fullständigt omöjligt att skydda sig mot allt, men vi kan alla vara överens om att det för ofta slutar med hjärnskakningar och otäcka smällar.
Visst, jag kan också tycka att det långa straffet för ovannämnde Karalahti var att ta i, men klart att återfallsförbrytaren ska stängas av. Det var kanske tidigare tillåtet att sätta upp klubban på sådant vis för att skydda sig.
Det är inte det längre.
Bra där.
Det är bara att lära sig vad som gäller.
Jag lovar att det blir en mycket roligare ishockey med klubborna på isen i stället för i ansiktshöjd.
Med tanke på tuffa smällen senast och hemmastarka Örebro att möta på lördag var det minst sagt viktigt för LHC att komma undan med två poäng mot ett överraskande starkt Färjestad. Den stora frågan efteråt: var det mål eller inte när Garrett Roe sköt från kanten?
Jag vet inte, men säger domarbasen Peter Andersson att 3–1-målet inte borde ha godkänts så har han säkert rätt. I så fall är det ett kraftigt underbetyg för hur det så kallade situationsrummet uppe i Stockholm fungerat den här kvällen. Det borde inte kunna hända, det får helt enkelt inte hända år 2015.
Mycket märkligt att ingen i Färjestad reagerade kraftigare direkt efteråt (målvakten Lars Haugen borde ha blivit skogstokig om han nu misstänkte något fuffens), mycket märkligt att inte situationsrummet valde att kolla på det med all sin tekniska utrustning.
Ett spökmål?
Verkligen.