Efter sena avgörandet i Leksand förlorar Linköping HC för fjärde gången på de fem senaste matcherna och jag bara väntade på att det skulle plinga till i mejlkorgen där någon oroligt uttrycker att ”nu är det minsann kris, det måste du skriva”.
Jodå, det kom rätt snabbt.
Där finns varningslampor som blinkar rött – men nej, jag tänker inte skriva det.
Däremot är det ett läge att ta på allvar. Mycket behöver bli bättre. Nu var det till synes inget fel på inställningen, men för jämngrått, för trubbigt och utöver Christian Heljanko och Ty Rattie för få som faktiskt gjorde skillnad. Det går att sucka över att avgörandet kom sent och att William Worge Kreu olyckligt styrde avgörande pucken i eget mål, men det går inte att säga annat än att bästa laget vann.
Och är det något som måste göra ont i bussen på vägen hem via metropoler som Djurås, Ludvika, Grängesberg och Askersund så är det nog just det.
Ett skadeskjutet Leksand var inte ett dugg bättre än att LHC faktiskt kunde ha vunnit.
För ett lag som själva säger sig vilja vara i toppen kan man kräva vassare insatser än så här.
Det finns mycket att fundera över och inte minst gäller det passningsspelet bakifrån.
Kreativa backar som Jonathan Myrenberg och Mattias Hävelid saknas enormt och inte minst när vanligtvis så stabila pjäser som Oscar Fantenberg och Rasmus Rissanen har ovanligt hög felprocent. Det är så det har sett ut på slutet, med för många pucktapp i taskiga lägen och därmed tappad fart på väg framåt.
Satsningen och slutspelsplatsen i våras har medfört ännu sämre tålamod och enormt väntat att en och annan tycker att snabba lösningen är att kicka Klas Östman, men det kommer förstås inte att hända. Och det ska inte hända. Det är inte det som är problemet. Det är tränarens uppgift att få ut mesta möjliga av laget och det har han inte lyckats med så här långt, men det är spelarna som bär största ansvaret.
Tabellplaceringen motsvarar prestationerna, men det är 39 matcher kvar att spela och LHC har inte mer än tre poäng upp till topp sex.
Samtidigt som det har svajat alldeles för mycket och balansen/spelet ännu inte har hittats ska man inte glömma det.
Men igen: signalerna på hur spelet haltar bör tas på allvar – och nu känns det verkligen som att matchen mot Örebro på lördag behöver vinnas.
En sak till:
Vit passar till vit och blå passar till blå. Så ska det vara. Så såg det inte alltid ut.