Ni vet hur det är. Det finns vissa saker som nästan alltid sägs och som växer fram till en sanning. Naturligtvis oftast för att de stämmer, men inte alltid. Som det här med att ”äh, det tar 15–20 matcher innan serien sätter sig”. Så brukar det vara och så sägs det ofta om SHL-hockeyn.
Men nu?
Känns banne mig som att det börjar sätta sig. Redan nu. I mitten av oktober.
Före nedsläpp i Örebro tittade jag på tabellen och konstaterade att väldigt mycket ser ut ungefär som man kunde förvänta sig. Visst, en och annan placering hit och dit, men ändå. Sjutton vet om det inte är en spaning som faktiskt håller. Kolla själva får ni se.
Örebro och framförallt Luleå trodde vi skulle vara högre upp och kommer säkert att lyfta innan det här är över, men annars är det Frölunda, Skellefteå, Växjö, Färjestad och några till däruppe och det är Brynäs, Timrå, LHC och Djurgården på nedre halvan. Oskarshamn har överraskat positivt så här långt.
Det är långt till vår och mycket som kan hända, men jag är ju inte säker på att det kommer att hända lika mycket som vanligt. Nu väntar snart mörka november och då vet vi hur viktigt det blir i att hålla i och att hålla ut, för att citera en välkänd statsepidemiolog från Linköping.
Vad gäller LHC minns jag inte när jag upplevde en vunnen match i Örebro och det blev ingen nu heller. Det fanns stunder av mer frejdighet framåt, men det saknades kvalitet i passningsspelet och Marcus Högberg, målvakten, hade ingen särskilt kul kväll. Ett tydligt misstag vid tredje målet – som blev avgörande.
Robert Lantosi?
Jodå.
Han kommer att göra nytta – och LHC får hoppas att han kommer att göra ett och annat mål också.