Laget gick före jaget när bragdjuryn valde att låta Charlotte Kalla fira tillsammans med lagkompisar istället för på egen hand.
Rätt val, tycker jag, och jag tror heller inte att Charlotte Kalla misströstar. Delad glädje är dubbel glädje, som ni vet.
Fantastiska, charmanta Kalla får oavsett stå där som symbolen för stafettbragden. Det är hennes otroliga upphämtning på den sista sträckan, jakten på Krista Lähtenmäki och Denise Hermann, som är den stora minnesbilden från gulddramat och som fortfarande får nackhåret att resa sig vid en titt på reprisbilderna. Den ultimata idrottsunderhållningen, verkligen.
Hennes spurt var den stora delen av bragden, men lagbedriften i sig får också gott om plats inom bragdstämpelns ramar. Att besegra hela världseliten, inklusive det mäktiga Norge som på förhand hade spelens mest givna guld i damstafetten, att pricka formen och guldtaktiken under säsongens viktigaste timmar, när det gällde som mest i ett OS, det är sanslöst bra gjort. Oväntat - en klockren bragd. Och ta bara en sådan som doldisen Emma Wikén, om jag inte minns fel så spöade hon självaste Therese Johaug på sin sträcka, vilket också stärker det kloka i bragdjuryns val.
Jag har absolut inget att anmärka på vad gäller juryns jobb den här gången. Den får istället en applåd, liksom bragdtjejerna förstås, och nu laddar vi för nya guld i Falun i februari.