Videon är inte längre tillgänglig
Först fick vi uppleva ett jordskalv som gjorde att sängarna hoppade mer än normalt en lördagskväll och ett halvt dygn senare var det dags för väggarna i Coop Arena att skaka – men den här gången av ren och skär guldglädje.
Två anmärkningsvärda händelser. Jordskalvet, med sitt epicentrum en mil ner i Bottenviken, var tydligen det starkaste på över 100 år i trekten och SM-guldet Luleå HF:s första på damsidan. Det blev full pott direkt för den nya satsningen.
Förlåt alla LHC-vänner, men på sikt tror jag att slutfacit på den här finalserien är bra för damhockeyn i Sverige. LHC har gjort ett stort arbete för att driva den framåt under flera år nu, men för en starkare utveckling och ett större intresse krävs det skarpare konkurrens. LHC har regerat, men nu har andra storklubbar äntligen reagerat (Skellefteå, när vaknar ni?). Luleå har sannerligen visat att det går att skapa ett ordentligt drag kring ett damlag i ishockey och det är bara att hoppas att fler tar efter och att den här haussen inte bara isoleras till Norrbotten och de nykorade svenska mästarna. Rekordpubliken 4179 lät stundtals som det dubbla under söndagens avgörande och arrangemangen under de här två finalerna i Luleå har varit av absolut guldklass de också. Jumbotronen har använts på samma läckra sätt som vid herrmatcherna och Luleåklacken har uppträtt med samma passion som i SHL. Häftigt att se och något att studera för konkurrenterna, även för LHC vars matcharrangemang lämnar mer att önska på damsidan.
LHC åkte upp till norr i ett guldläge, men också utan stjärnan Jennifer Wakefield. Guldläget devalverades förstås kraftigt med Wakefields frånvaro och den var förmodligen helt avgörande för var guldet hamnade i den här finalserien. Å andra sidan, Luleå fick en av sina stora stjärnor, Emma Nordin, korsbandsskadad tidigare i vintras, så det där kanske jämnade ut sig på sitt sätt.
Hur som. LHC hade chansen att avgöra redan i lördags, men tog den inte alls. Och när en ny chans gavs på söndagen inledde den potentiella matchvinnaren, målvakten Florence Schelling, med att göra en högst oväntad tavla som satte sin prägel på hela matchbilden. LHC spelade betydligt bättre än i lördags, men var alldeles för tamt framför egen kasse och bjöd också på de där misstagen som guldmedaljörer inte gör. Luleå hade också en charmant Michelle Karvinen som klev fram när det som bäst behövdes och gjorde skillnad.
Nä, nu har det blivit dags att lämna Luleå för den här gången och de färdigpreparerade guldlöpsedlarna som jag hade med mig ligger kvar i väskan. Kanske kommer de till användning om ett år istället, eller också får vi plocka fram dem om en dryg månad ...