Vi vaknade upp till en hemsk lördag då vi alla kände oss som förlorare och den känslan följde med oss när vi i skuggan av de hemska terrordåden i Paris skulle sammanfatta rond ett i EM-kampen på Friends Arena.
Visst. Sverige vann den här oviktiga, viktiga fotbollsmatchen med 2–1, men var i mina ögon ändå en förlorare inför den dramatiska fortsättningen på Parken i Köpenhamn. 2–0 hade varit ett svenskt drömresultat, men 2–1, ja, det är något helt annat. Jag påstår, utan att tveka, att det är fördel Danmark i kampen om en plats i sommarens EM.
Efter det tragiska som hänt i Paris kan det just för stunden vara svårt att längta till sommaren och den fotbollsfest som vi suktat efter i Frankrike, men samtidigt är det viktigare än någonsin att fotbollen och idrotten visar vägen i kampen mot hatet och terrorn. Det är inte fult att älska och lyfta fram idrotten i samhällets mörkaste stunder, tvärtom, det är då den behövs som mest för att visa terrorns vidriga ansikte att vi inte låter oss skrämmas, att vi fortfarande vågar och vill samlas kring arrangemang och mästerskap som för oss närmare varandra samtidigt som vi kämpar om titlar och poäng på arenorna.
Så på sätt var det också en viktig seger att lördagens EM-kval på Friends verkligen kunde genomföras. Det var den viktigaste segern den här kvällen.
Att Erik Hamrén gick och gjorde tummen upp till publiken efter matchen, och att de svenska spelarna jublade på sina håll, hade förstås sin poäng det också, men det var nog mer ett spel för galleriet, tror jag, ungefär som när volleybollspelare av någon märklig anledning jublar oavsett om de vunnit en boll eller inte. Man vill liksom markera, visa styrka inför fortsättningen. Innerst inne är jag övertygad om att Erik Hamrén, och de flesta svenska spelarna, svor högt kring det passiva, trötta svenska försvarsspelet när Nicolai Jörgensen kunde trycka in bollen till 2–1 vid den ena stolpen.
En seger är alltid en seger, men i ett play off-spel där bortamålen väger så tungt, är jag rädd för att Jörgensens redcucering kommer att bli Hamréns och det svenska landslagets fall på vägen till EM.
Sveriges insats var annars, i mångt och mycket, överraskande bra. Offensiven sprudlade, främst i första halvlek, och stundtals syntes det till och med en genomtänkt spelidé som vi efterlyst i snart tre år. Vi fick med ytterbackarna i anfallsspelet, de centrala mittfältarna växeldrog i djupled och våra försvarsspelare fick sköta precis lagom många uppspel för att danskarnas höga press inte skulle ge resultat.
Emil Forsberg var lika sprudlande i sina ständiga förflyttningar som en Tomas Brolin på sin tid och ytterbackarna Lustig och Olsson syntes hela tiden på språng i offensiven mot taktiskt förbryllade danskar. Men, det kom tyvärr en slutkvart där Danmarks förbundskapten Morten Olsson skickade in nytt, friskt blod med det snabba spänstfenomenet Yusuff Poulsen i spetsen. Poulsen utmanade det svenska, trötta försvaret på ett helt annat sätt i djupled och när en mittback får springa nästan en mil i en match, som Andreas Granqvist fick göra, ja det är klart att det blir jobbigt då. Och när sedan Martin Olsson och Kim Källström blir bolltittande av trötthet och oförmåga, ja då gick det som det gick.
Ett positivt Sverige fick annars ut det mesta av sin potentital den här kvällen, men känslan är oroväckande nog att Danmark har desto mer kvar att ge. Statistikföretaget Infostrada ger nu Sverige 49,6 procents chans att ta sig till EM. Jag lägger in ytterligare några värderingar än bara statistik och ger oss tyvärr sämre odds än så. Men jag hoppas innerligt att jag har fel.