I torsdags var jag nere och tittade på ÅFF:s träning. Truppen såg nästan ut att koka i väntan på nästa match, det var laddat, det small i närkamperna och jag tänkte för mig själv att ”tänk vad mycket en seger kan göra”.
Tji fick jag.
I första halvlek mot Kalmar såg ÅFF åter ut som den tabelljumbo man är. Det var håglöst, lamt, ja spelarna såg nästan rädda ut för de småländska gästerna. Detta i ett läge då det borde varit precis tvärtom. ÅFF hade chansen att sätta ordentlig press på de andra bottenlagen med en viljestark insats mot ett ordinärt Kalmar, men sumpade den chansen när man kastade bort en halvlek i det allsvenska intet. Det håller inte i den position som ÅFF är i just nu. Det minsta man kan kräva är att inställningen och hungern efter tre poäng är på topp. Och det såg den definitivt inte ut att vara i första halvlek.
Sedan blev det bättre, absolut, men det kunde å andra sidan inte bli sämre. Plus till tränarnas coachning i slutskedet då ÅFF äntligen fick lite fysisk tyngd i offensivt straffområde med mittbacken Månz Karlsson på topp och starke poängräddaren Hovda i en mer framskjuten position.
ÅFF:s problem här i höst har helt klart varit offensiven. Defensiven ser, med vissa undantag som vid 0–1 i går, stabil ut, men framåt är det alltför ofta en allena spelare mot en mur av försvarare. John Owoeri, lagets tilltänkte skyttekung, har inte gjort mål sedan början av juni och anfallsvärvningen som ÅFF hoppades så mycket på, Mario Jelavic, har nästan växt fast på avbytarbänken den här säsongen.
I kväll må Elfsborg nå framgång i Örebro, annars kan det lilla ÅFF-hoppet snart vara släckt.