Inte på vad den nyblivne farsan kan tänkas ha på sig för kläder eller vad han gjorde precis just då.
Nä, jag fick hans min från en februarikväll i sporthallen framför mig.
Det uppgivna, frustrerade skådespelet efter att AIK-stjärnan Kim Nilsson lekt med hans Linköping IBK och sett till att laget för första gången missade slutspel sedan intåget i superligan 2010.
Jag vet inte exakt vad Martin tänkte och kände där på golvet i sporthallen.
Jag vet bara att det tog hårt på Linghemskillen, som trots att han bara är 25 år närmast är en ikon i klubben.
Linköping hade rasat från en tredjeplats året innan till en tionde.
Ett missat slutspel är ingen katastrof.
Värre var att kvaliteten och främst bredden på truppen var tunn, stämningen i laget svag efter en kaossäsong med tränarkarusell och andra slitningar.
Identiteten hade fått en rejäl käftsmäll. Det fysiska och jobbiga Linköping hade försvunnit.
Där och då stod Libk vid ett vägskäl.
Skulle framgångssagan stanna av rejält – eller skulle man växla upp.
Sex månader senare vet vi att klubben hittade rätt spår.
I alla fall på förhand.
Många kloka värvningar tillsammans med en högmotiverad stomme från fjolåret, uppflyttade egna talanger och självart Anton Karlssons återkomst bildar den mest spännande trupp Linköping haft genom åren.
Till det en tränare som verkligen brinner för uppdraget, utveckling av unga spelare och ställer krav.
Innan vi stänger butiken för glädjeämnen kommer det kanske viktigaste. Linköping har blivit den maktfaktor världens största klubb borde vara på juniornivå.
I den senaste U 19-landslagstruppen dominerar de svartvita med fem namn. Lägg till 95:orna, Petter och nye Jesper Alm, som var med i samma landslag i fjol och en stabil grund för framtiden kan vara lagd och den ständiga stora jakten på namn utifrån kan avta.
Hur går det då för Linköping i vinter?
Bra.
Laget slutar sexa och tar sig till semifinal för första gången.
Bara så ni vet.