Självklart inte. Jag ville bara skryta lite.
Att jämföra banan som den är uppsatt för mig, en begränsad spelare med numera drygt 12 i hcp, med hur den kommer att spelas av några av Europas, ja världens, bästa spelare går givetvis inte.
Det blir en helt annan grej. Förstås.
Jag spelar rundan med Anders Fröjd. Känd för några som förbundskapten för juniorlandslaget i speedway, samt lagledare för Lejonen i elitserien. Han är medlem i Hills GK och kör oss runt under de 18 hålen. Först frågar jag om det finns någon vagn att hyra till bagen. Hans svar blir kort:
”På Hills går man inte”.
En stund senare förstår jag varför. Jag återkommer till det.
Redan när man kommer upp till klubbhuset, går in genom restaurangen och kommer ut på baksidan, tappar man nästan andan. Vilken vy! Klubbhuset ligger på en höjd, nedanför oss ser vi utslaget på ettan, green på nian, tian, arton. Och längre bort ett annat korthål. Utsikten är slående och det som kännetecknar Hills allra mest.
Nåväl, det är dags för spel. Anders Fröjd pekar var proffsen ska slå under Nordea Masters, själva åker vi fram runt 50 meter för att slå vårt utslag.
Ettan går bra. Vi gör par båda två. Samma sak på tvåan – och trean.
Hur svårt kan det vara, funderar jag?
Den här banan är ju lätt.
Nåja.
Redan nu, efter bara ett par hål, slås man annars av att Hills gör skäl för sitt namn. Det är kullar, höjdskillnader, nerförs- och uppförsbackar hela tiden. Inte så mycket på själva banan, hålen är ändå ganska platta, men ofta ligger utslaget högre än fairway och greenerna lite upphöjda. Allt för att så ofta som möjligt utnyttja den fina utsikten.
Jag slås också av konditionen på greenerna. Visst, de är inte knallgröna överallt, torkan har varit en tuff motståndare i år. Men ingen kan klaga på slätheten, hastigheten. Det rullar hur fint som helst, bollen hoppar aldrig och en bra putt belönas. Samma sak är det med banutformningen. Det märks verkligen att de som byggt banan har tänkt till.
Här behöver man ha alla delar i spelet för att lyckas. Men behöver ha bra längd i utslagen, men också vara taktisk och smart när man spelar. Mycket handlar om att placera bollen rätt, hela vägen från tee till green. Hamnar du fel hamnar du i rejäla trubbel. Hamnar du rätt har du stor chans till en bra score. Precis som en bana ska vara utformad.
Sammantaget blev dagen på Hills en härlig upplevelse, väl värt greenfeeavgiften om ni frågar mig.
Men mitt råd är glasklart; ska ni spela här så lägg till några hundralappar för en golfbil. Det är som Anders Fröjd sa; ”på Hills går man inte”. Backarna är många, ofta långa avstånd mellan hålen och jag påstår att upplevelsen blir så mycket större om man smyger runt med en golfbil.
För de som ska se Nordea Masters på plats i augusti har jag också ett råd:
Håll er i området nedanför klubbhuset. Har finns många tees och greener att se spelarna på, avstånden och backarna blir inte alls så långa och branta. Här får man mycket golf inom ett litet område.
Själv tänker jag sätta mig på en klippa till höger om korthålet nr 15.
Där kommer det vara lugn och ro.