Av en tillfällighet fastnade jag i förmiddags framför SVT-krönikan från Italien-VM 1990. Det var tyskt guldjubel, det var en massa straffar, det var Salvatore Schillaci som skyttekung – men det var ärligt talat inte någon turnering att lägga på minnet.
Sisådär tio timmar senare ser jag Sverige spela 0–0 mot Danmark i näst sista matchen inför det häftiga som väntar i Ryssland i sommar och. . . ja, det var inte särskilt upphetsande det heller. Eller om ni så vill: det var ungefär vad man kan förvänta sig av en match utan egentlig betydelse som den här. Värt att notera för svensk del? Tja, aldrig fel att hålla nollan, Isaac Kiese Thelin borde ha avslutat bättre efter Emil Forsbergs läckra förarbete och Pontus Janssons glidtackling i andra halvlek gladde en gammal snedsparkande mittback i gärdsgårdsserien.
Bästa beskedet?
Att Tyskland samtidigt förlorade mot Österrike och visade att storfavoriten (också) har en del att fundera över.
Ska man få veta sanningen är det aldrig fel att lyssna på Hasse Backe. Nu hör jag experten i tv säga att "du tror alltid att du ska få några svar i sådana här matcher, men du får väldigt sällan eller nästan aldrig det".
Just så är det.
Eventuella spioner från Tyskland, Mexiko och Sydkorea behöver inte ta svängen via något apotek på vägen hem för inköp av lugnande medel efter 90 minuters fotboll på Friends arena där nästan inget hände.
Grunderna finns kvar, om nu någon tvivlade på det, och det är där det måste börja. Sen är det klart att vi inte kan spela 0–0 hela vägen till åttondelsfinal i Ryssland. I ett lag med så många nyttiga och laglojala spelare krävs också att de bästa är bäst och gör avgörande offensiva insatser. Där finns inte många spelare som snuddar på världsnivå, men Emil Forsberg gör det och då måste han visa varför.
Med Erik Hamrén på kanten var Sverige ett sololandslag under ledning av Zlatan Ibrahimovic. Med Janne Andersson vid sidan har vi hittat tillbaka till grunderna, till att laget är styrkan, till tydliga taktiska direktiv och till att alla vet vad som ska göras. Det är inte fel att säga att Sverige överpresterade sig hela vägen till VM och det kommer att krävas att vi gör det igen.
Nu var det tredje raka landskampen utan seger och andra raka utan mål framåt. Men att oavgjort i en träningsmatch mot Danmark skulle skada självförtroende och så tvivel inför VM kan jag inte tänka mig. Minns ni 1990, om vi nu ska återkomma till det? Efter 6–0 mot Finland skulle Olle Nordins landslag marschera långt i Italien.
Nog blev det marsch alltid, men åt helt fel håll.
1–2, 1–2, 1–2.
Vad som händer nu behöver inte säga ett dugg om vad som händer sen.