Djurgården anföll i flock. LHC tog pucken in i zon en och en. De gånger det blixtrade till var det på grund av individuell skicklighet – men lagmoralen fanns inte där. Det var så tydligt hur ett lag som jobbar tillsammans hittar vägar till att vinna och hur marginalerna också väger över till det laget som står upp för varandra. Linnea Johansson sa det själv besviket efter matchen och min känsla är att hon satte huvudet på spiken: "Vi har inte haft lagkemin som behövs där man kämpar för varandra". Även om Linköping täckte skott som aldrig förr och visade upp moral i det defensiva arbetet kom den aspekten in alldeles för sent.
Visst är det kul med stjärnglans och individuell skicklighet. Men i slutändan är det alltid laget som ska komma ihop och göra det tillsammans. Om man inte har kommit till den känslan i det här skedet av säsongen kommer man aldrig ta sig långt i ett slutspel.
Till sist: När jag och kollegan Per Bergsten var och bevakade LHC mot Luleå i SM-finalen 2018 kändes det som damhockeyn i Linköping började bubbla lite. Jag har personligen aldrig dragits med så mycket i uppsnacket inför ett slutspel och de bra produktionerna och vinklarna som gjordes om och omkring spelarna skapade ett ökat intresse. Sen kom corona precis när damhockeyn hade fått en chans att flyta lite på den våg som börjat skapas. Det är riktigt surt – för det är en produkt som är i ständig utveckling och som är redo för att få ett litet lyft. Nu känns det snarare som att det går åt andra hållet på grund av läget som råder och på grund av att framgångarna inte fortsatte att rada upp sig. När även herrverksamheten går dåligt hamnar damerna i kläm även av den anledningen. Nu kliver också andra lag fram och börjar satsa stenhårt. Hänger LHC med?